M har börjat tycka att det är roligt att prata om tal, addition, subtraktion och multiplikation. Han håller på att lära sig tal upp till tusen, eller flera tusen. Jag kan inte direkt att säga att han har full koll på det, men pusselbitarna håller på att falla på plats. Men han har ju bara precis fyllt 6 år. Och det mesta förstår han utan att vi ens skriver ner en siffra på papper.
Igår så frågade jag honom om han visste vad 125 + 125 var. Svårt tyckte han, så jag hjälpte honom genom att fråga vad 100 + 100 var. "200" visste han, men 25+25 var svårare. Han gissade först på 45, så jag fick hjälpa honom. Därefter kom det direkt "250!". Vad bra att han själv kunde lägga ihop 200+50 till 250, tyckte jag.
Sen sa jag: "Vet du att 250 är en fjärdedel av tusen?" Då kom det blixtsnabbt: "Är 125 en åttondel av tusen?" En rätt avancerad tanke för en 6-åring. Jag hade inte sagt att 125 är hälften av 250, men det fattade han lätt själv. Men att sen ta tankesprånget : "Om 250 är en fjärdedel, så är 125 en åttondel." är rätt bra för att vara 6-år. (Många av barnen i hans klass kämpar med att lära sig vad hälften är.) Han gjorde mig rätt paff, kan jag säga. Och stolt! :) Men han vill absolut inte att någon vet om att han har denna förmåga. Jag fick absolut inte berätta för hans klasskamrater och helst inte för andra vuxna heller. Usch, det höll jag ju verkligen inte nu, men jag vill blogga om alla sidor av hans autism, även de positiva. (De är väldigt vanligt att aspergare har lätt för matte.)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar