Gräslökslasagne

I förra veckan var jag helt ensam med mina tre barn en eftermiddag och kväll. Eftersom jag var föräldraledig med lilltösen och killarna iväg på dagis och skola på förmiddagen, passade jag på att förbereda Ms älsklingsmiddag: Lasagne! Jag började med köttfärssåsen och därefter ostsåsen, men när jag skulle blanda ihop allt så såg jag till min fasa att jag bara hade lasagneplattor med spenat i hemma. Sist vi åt lasagne hade M sett de gröna plattorna och sagt att han inte tyckte lasagnen smakade som vanligt. Jag trodde det berodde på att jag värmt den från frysen, men han gav sig inte. Plattorna var hans förklaring. Innan har han ätit plattor med spenat med god aptit, men det argumentet bet inte.

Jag hann inte till affären, och även om jag hade hunnit, så hade jag nog inte gjort mig det besväret trots det bekymmer man får när M inte äter ordentligt. Så jag tog istället hjälp av en nödlögn. Jag sa att det var gräslökspastaplattor! Han älskar gräslök och det är ju vanlig lök i lasagne. Han åt upp två stora portioner med god aptit. Jag berättade inte för honom att det var spenatplattor för jag hade inte råd att göra honom upprörd när jag var ensam med barnen, men jag får nog göra det snart. Man ska inte ljuga för sina barn, men M hade annars hamnat i ett låst läge, skrikit och vägrat äta. Nu kan jag bevisa för honom att det inte alltid är som han tror och att han kan ge min version av saker och ting en chans. När han får för sig något, så kör han fast så hårt att det är omöjligt för honom att tänka om. Kanske kan jag använda detta som ett exempel nästa gång han kör fast: "Hur var det nu med spenat-lasagneplattor?". Får se om den logiken går hem. Det är värt ett försök i alla fall.