För några månader sen hade M alltid ett trauma varje gång han var förkyld och det satte sig på stämbanden. Han brukade springa runt, flaxa med armarna och skrika "Neeeej, ta bort kraxet!" och "Försvinner det av sig själv om jag viftar med armarna så här i luften?", "Kan jag skrika bort det?" osv osv, varje morgon han vaknade och var lite hes. Det var jättesvårt att lugna ner honom. Ju mer vi sa åt honom att vila rösten, att kraxet inte hördes så mycket för oss andra, att han skulle dricka något, att det skulle försvinna när han varit uppe en stund och slemmet i halsen runnit ner osv osv, desto mer skrek han. Vi hittade inte någon bra lösning på detta och det var jättejobbigt varje gång han var "kraxig".
Som väl är har han inte varit sjuk så mycket den här hösten. För tillfället är jag förkyld och det har satt sig på min röst. "Neeej, ta bort kraxet!" sa jag till honom när det började. "Vad tycker du att jag ska göra? Springa runt och skrika och flaxa med armarna så att det blir ännu värre, eller vara tyst och vila den så att det försvinner av sig självt?" "Vara tyst och vila den!" svarade han som om det vore den självklaraste saken i världen. Jag hoppas verkligen att han kommer tänka så nästa gång han själv blir kraxig. Jag tror det, för han har mognat.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar