"Krama mig!" säger lillebror hela dagarna just nu. Och jag kramar och kramar honom så mycket jag hinner. T o m dagispersonalen avkrävs på kramar hela tiden. Han genomgår nog en jobbig period på något sätt. Det är inte lätt att vara mellanbarn, speciellt inte när man har en lillasyster som bara är 1,5 år yngre och som får stanna hemma med mamma hela dagarna och när man har en autistisk storebror som är svår att få kontakt med. Och speciellt inte när ens pappa har varit bortrest i perioder. Därför är jag så tacksam för att han säger så - att han berättar vad han behöver.
Däremot har M nästan aldrig uttryckt sig så. Vad jag kan minnas var det bara när han hade öroninflammation och trodde att ännu hårdare mammakramar skulle bota det onda. Annars har han nästan aldrig bett om en kram, men vi märker på andra sätt att han söker kroppskontakt. Han kastar sig på oss ibland och fnissar. I morse skrek han förtvivlat från ovanvåningen. "Ska pappa åka på någon mer kurs snart?" Då visste jag precis vad han menade. Han saknar sin pappa jättemycket (som varit borta i 4 dagar), men hela veckan hade han blivit snuvad på att få krypa ner hos mig medan småsyskonen sov, eftersom de hade vaknat före honom. Det gäller att förstå att detta egentligen betyder "Krama mig!". Så jag satte på en film och mutade småsyskonen med lite pepparkakor, gick upp och la mig under täcket och mös med M. Tänk att han älskar kroppskontakt han med! Tur att vi gosat och myst jättemycket med honom under hela hans uppväxt trots att han aldrig bett om det! Men kanske inte så mycket tur, för vilken förälder kan låta bli?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar