M pratade precis om att stå på händerna och var orolig för att han inte lyckats lära sig det. Jag förklarade att det räcker att han gör sitt bästa försök, att det är svårt och tar tid att lära sig. Han var ändå inte helt nöjd. Det bottnar i att han blir väldigt utmanad på skolgymnastiken och går väldigt mycket framåt där just nu.
M har alltid haft lite sämre grovmotorik än jämnåriga och dessutom varit väldigt rädd av sig, bl a har han haft extrem höjdskräck. Han har t ex länge krävt en pall under fötterna på toaletten. Det har förmodligen med hans annorlunda perception att göra. Att han tappar bort var han är i rummet, om han inte har fast mark under fötterna.
Jag kommer ihåg första mötet med hans gymnastiklärare. Han undrade om M alltid skulle gå den enkla vägen av två vägar, vid hinderbanan. "Nej, pusha honom om det går! Se om han vågar och kan gå det svåra hållet!" svarade jag. Och både gympaläraren och hans resursfröken pushar så mycket som möjligt, naturligtvis med fingertoppskänsla och hänsyn till hans känslor. Det har verkligen gett resultat. M går t o m på balansgången som är 1,5 meter upp i luften - och han har faktiskt jättebra balans!
Men att stå på händerna är fortfarande väldigt svårt för honom så jag förklarade att alla människor är olika: "Tänk vad tråkigt det hade varit om alla människor var exakt likadana. Tänk vad tråkigt om det inte hade funnits någon liten 6-årig kille som tycker att det är jättesvårt att gå på händerna, men som kan räkna ut vad hälften av 180 är. Det tror jag förresten inte att någon annan av 6-åringarna på hela din skola kan."
Det är viktigt att han accepterar sig själv sådan han är, med alla sina svårigheter, men även att han blir stärkt i sina styrkor. Det kommer bli lättare för honom att acceptera sin autism, om han vet att den medför gåvor som han inte hade haft annars.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar