I höstas var jag på en föreläsning tillsammans med andra föräldrar till autistiska barn. Där träffade jag en mamma som var helt förtvivlad för att de som jobbar på kommunen inte kunde förstå vilka svårigheter hennes 11-årige son hade att ta sig till skolan. De bor i en av Sveriges största städer och hon började jobba tidigt på morgonen i en annan ända av staden, vilket innebar att hon hade svårt för att följa med honom till skolan. De fick ingen hjälp. Han var annars normalbegåvad, förutom autismen, men kunde fastna helt vid ett övergångsställe. Han kunde helt enkelt inte ta sig över, utan blev stående där. Jag förstod precis vad hon menade. Det är så jag föreställer mig Ms framtid i trafiken, om vi inte tränar honom och ger honom rätt "verktyg" för att ta sig fram på egen hand.
Till dess tänker jag vara glad och nöjd för att vi bor alldeles intill skolan. Vårt hus är det sista innan vändplanen, och på andra sidan vändplanen ligger skolan och hans skolgård och klassrum. Så bra vi har det! Och vi har tagit ner den höga häcken på framsidan så att t o m alla som tyvärr kör alldeles för fort på vår lilla gata ska hinna se och stanna för våra barn. (Men vi brukar alltid vara med på framsidan.)
I morse sov lillebror när M skulle till skolan. Han hade feber i natt så jag lät honom sova. Lillasyster skulle ha en friskdag hemma, vilket innebar att vi inte skulle upp till dagis. Jag frågade M om han kunde gå till skolan själv, utan mig, om hans resursperson mötte upp på halva vägen. Det är ca 80 meter till hans klassrum, så det kändes onödigt att slita upp lillebror och ta på småbarnen ytterkläder bara för det. (Och det kändes inte som något alternativ att lämna lillebror, även om det bara var för några minuter, för tänk vilken panik han hade haft om han hade vaknat av att vi slängde igen ytterdörren och alla var borta!) Och jag är övertygad om att M klarar det ifall jag hjälper honom titta efter bilar i gatan. Jag hade givetvis tänkt titta efter honom så länge det hade gått, och sen hade han gått 20 meter på gångväg utan vuxen innan han kom till skolpersonalen på skolgården. Det hade han klarat utan problem, men han bara skrek åt mitt förslag. "Loooova att du följer med mig! Nej, jag viiiiill iiiiinteee!" Han hade en mental spärr, som jag inte kunde påverka varken med förklaringar, löfte om en guldstjärna (för en gångs skull) eller genom att rita upp en bild på hur det skulle se ut. Så jag ringde resurspersonen och hörde om hon kunde möta upp honom i vändplanen, men hon erbjöd sig att komma och hämta M istället, och så var den saken löst.
Jag är så glad att vi köpte det här huset! Vi förstod inte då (M var bara 2,5 år) vilket lyckokast det skulle bli.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar