Hjälp: Diagnos eller inte?

Jag blir så upprörd när jag hör talas om föräldrar som vägrar inse sitt barns handikapp. Som hävdar: "Det är inget fel på honom/henne" fastän barnet uppenbarligen har svårigheter. De behöver se sanningen i vitögat istället för att stoppa ner huvudet i sanden som en struts. Skolpersonal säger aldrig att ett barn har svårigheter utan att ha tänkt igenom det, diskuterat med kollegor och tagit sig en funderare på hur han/hon ska lägga fram detta för föräldrarna. För barnets skull!

Jag blir lika upprörd när någon (alltid oinsatt) människa hävdar att det överdiagnostiseras eller i värsta fall att vissa diagnoser inte finns. Jag har god lust att bjuda hem dessa människor till mig och visa dem hur M är. Det är ingen som har träffat honom som har ifrågasatt hans diagnos...

Varför ska man då diagnostisera barnen? Är det inte att stämpla dem för livet? Jag tycker inte det. Det är först när man vet barnets förutsättningar, som man kan träna det att bli sitt eget bästa. Vårt mål är att jobba med M så att han klarar att leva med autism och ADHD i samhället bland oss andra. Man skulle kunna säga att vi jobbar med att ta bort symptomen på hans funktionshinder. (Obs, man kan minska symptomen men inte ta bort autismen. Den kommer alltid finnas där.) Inte att vi vill tvinga honom att vara någon annan än den han är, men t ex stackars den människa som inte klarar av att kasta något, eller som bara klarar av att ha kalsonger köpta i en viss affär. Vi hjälper honom till ett normalt liv och det gör vi bäst genom att känna till hans grundförutsättningar.

Sen har man även rätt till jättemycket stöd från samhället. Vi går med honom till barnhabiliteringen och får hjälp med hur vi ska träna honom. Vi får hjälpmedel, t ex så att det blir lättare för honom att skriva i skolan. Sen får en ekonomisk ersättning varje månad som vi kan göra vad vi vill med: Gå ner i arbetstid, köpa en större bil så vi kan få med en extra vuxen att hjälpa oss när vi åker på utflykt, osv osv. Och som jag skrev i mitt förra inlägg har vi också avlösare (2 st) som kommer hem och tar hand om M och tränar honom några gånger i veckan.

Jag får ont i hjärtat när jag tänker på att många föräldrar nekar sig själva och sina barn allt detta stöd, genom att vägra undersöka och diagnostisera barnet. Vår vardag är enormt ansträngd även med detta stöd och jag vill inte tänka var vi hade varit idag, utan en diagnos. (Förmodligen skilda och utbrända.)