Eftersom jag valt att inte publicera något kort på min underbart vackre lille aspergare, så vill jag berätta att det inte syns på honom på något sätt att han har detta. Det märks tydligt på hur han beter sig; han går lite klumpigare än andra barn, han viftar med händerna i långa perioder och han pratar på ett speciellt sätt och mycket, men rent visuellt så är det inget som avslöjar att han är annorlunda.
Jag tycker själv att han är världens vackraste och sötaste lille pojke. Naturligtvis tycker jag det! Jag är ju hans mamma och dessutom liknar han mig otroligt mycket. Det är nästan som att se sig själv som barn igen, fast som pojke. Och han har t o m samma frisyr - halvlångt med lugg. Han vägrar klippa sig eftersom han försöker se ut som (den avlidne) sångaren i AC/DC. De som inte känner oss tror ofta att han är en flicka. (Men det bryr sig M inte om. Vi har sagt att det bara är för att de inte vet att han är hårdrockare.) Om han är sötare än "medelsnitts-barnet", ska ni inte fråga mig om, men det spelar ju ingen roll. Vad jag försöker säga, är att han ser ut som vilket barn som helst.
Ibland kan jag tänka att det hade varit lättare, att han hade mötts av större förståelse, om det hade synts på honom på något vis, men den tanken är kortlivad. Tänk vilken tur att han har denna förutsättning ändå. Om han fungerar "normalt" på ytan som vuxen, så kan han själv välja vem han vill berätta för.
Finner det märkligt att man antar att ett barn är flicka bara för att det har långt hår.
SvaraRaderaHåller helt med! Lillebror har också långt hår. Vi tycker det är så fint att vi inte vill klippa det och VARFÖR??? (Jag har alltid gillat långt hår, på kvinnor som män.) Lillebror har dessutom röd vinteroverall. Lillasyster har inte så mycket hår än och hon har blå overall. När jag presenterar dem vid namn tar folk ALLTID fel och blir otroligt förvirrade, suck!
SvaraRaderaFast jag tror att just denna förvirring kan vara bra. Du skapar kanske en ny tanke i en annan människa eller så skakar du/ni om någons förutfattade meningar om hur en pojke/flicka ska se ut. Vi har en lång väg kvar att gå på jämställdhetsplanet. Arbetet görs till stor del av oss föräldrar, i vardagen! Kram
SvaraRaderaJa Linda, du har nog helt rätt! Det är nog därför jag går därifrån med en nöjd känsla ändå... Att jag själv inte anpassat mina barn efter vedertagna könsroller. Och folk ursäktar sig alltid och kommer på att det var dumt att de antog att M var en flicka bara för att han har långt hår eller att det var dumt att de tänkte röd = flicka, blå = pojke.
SvaraRadera