Älskar du mig lika mycket?

"Vill du natta mig?" frågade M idag. "Oh ja!", sa jag med min allra gladaste min. "Då får du det", svarade han glatt. Jag förklarade att jag alltid vill natta honom, men tänker på att han och pappa ska få träffas lite också. "Men då tröttnar jag nog på dig!" kom det ärliga svaret. "Tröttnar du aldrig på mig?" undrade han lite försiktigt direkt efteråt. "Nej då, det har aldrig hänt" försäkrade jag honom. "Ibland är jag lite arg på dig, men jag tröttnar aldrig på dig. Det går nog inte."

När vi hade krypit ner i sängen och jag höll om honom frågade han mig vad det var som knastrade. "En godisbit som jag bet sönder. Jag smyg-åt godis." fick jag erkänna. "Älskar du mig fastän jag inte är helt perfekt?" frågade jag honom. "Japp, älskar du min högra hand lika mycket som min vänstra?" undrade han tillbaka. (Han säger att det bara är den högra handen som vill vifta med snören.) "Jadå", sa jag. "Jag älskar den lika mycket som lillebrors och lillasysters händer." "Älskar du mig lika mycket som lillebror och lillasyster?" undrade han och erkände för mig att han ofta tror att jag älskar hans småsyskon mer än honom själv - för att jag bär på dem. Återigen försäkrade jag honom om att det inte är så. (Det är sant, om nu någon undrar: Jag älskar mina tre barn lika mycket.) Tänk detta säger jag varje dag, och varje dag tittar han på mig med osäkra ögon med samma undran.

Jag vet inte varför han har så stort kärleksbehov. Kanske för att han har svårt att tolka mina ansiktsuttryck och behöver förstå kärlek även med logik. Eller för att han känner att han har brister som de andra inte har. Han blottar sin lilla kärlekstörstande själ för mig varje dag, och varje dag gör jag mitt bästa för att han ska få det han behöver. Jag tror faktiskt att jag lyckas rätt bra. Han blir lugn och glad av att få höra en massa kärleksförklaringar och jag säger dem gärna varje dag. Men jag hoppas att den dagen kommer då det inte längre behövs, då han känner hur älskad han är. (Kanske när jag slutar bära på hans syskon?). Tills dess är jag evigt tacksam för att han ställer frågan varje dag, och därmed både tvingar mig och ger mig chansen att förklara hur jag känner.