Ett år av saknad

Idag är det ett år sen du lämnade oss, älskade pappa. Jag saknar dig varje dag. Jag gråter en skvätt när ingen ser. Ja, du vet ju hur upptagen jag är med barnen. Att jag oftast inte hinner sörja någon längre stund. Jag får ta det i små steg när tiden ges.

Tänk om du kunde se dina små barnbarn springa runt här hemma och busa. Tänk om du kunde se dem gunga och skratta tillsammans i gungorna som du byggde åt dem. Tänk om du kunde se dem i göra supergeggamojja i sandlådan du snickrade och fyllde med sand eller leka "fiske" i lektornet som du hjälpte maken sätta upp.

Tänk om jag kunde höra din skrattande röst en gång till, när jag berättar om tokigheter som barnen hittat på. Tänk om du kunde ringa mig på söndagen klockan 20, för att det stod på ditt schema i din kalender.

Tänk om du kunde sett barnen under din begravning. Så fint och stilla de satt. Med ett programblad med ditt foto i handen. Om du hade hört vad M sa om dig när vi ledde dig till din sista vila, ja då tror jag faktiskt att du hade skrattat. Vilka tokigheter än barnen sa, så bara skrattade du alltid gott.

Tänk om du som var så orolig för mig under din sista tid, kunde få se hur fantastiskt mitt liv rett upp sig nu. Hur mycket bättre barnen mår. Hur roligt de har tillsammans numera. Hur M mer och mer liknar dig.... Hur bra jag trivs på mitt nya jobb. Hur mycket bättre maken och jag har fått det tillsammans, nu när allt blivit lättare för oss.

Tänk om du hade kunnat få se och hålla i dina två senaste barnbarn, som kom efter att du lämnat oss.

Sista gången du var hos mig förstod jag hur mycket du verkligen kämpade och säkert hade kämpat hela tiden. Det var du som betalade det största priset. Det var inte synd om mig i jämförelse. Du var inte så egoistisk som jag trodde. Du kämpade men fick inte ihop alla bitarna i ditt liv. Det stämmer bra att de flesta människor gör så gott de kan. Även du älskade pappa. Under minst 20 år av ditt liv så kämpade du mot ett sug som var för stort. Och du dog säkert minst 10 år för tidigt. Så hur kan jag känna att du var egoistisk? Nej, det kan jag inte längre. Jag vet ju att du verkligen ville stanna hos oss barn och barnbarn.

Under din sista tid hade jag redan förstått att spriten, tabletterna och nikotinet var din självmedicin. Ingen bra medicin..... Men det visste du förstås. Du visste bara inte hur du skulle klara av att leva utan allt det där. Tänk om du hade fått hjälp i tid. Och rätt medicin. Mot ångesten. Mot oron. Mot rastlösheten. Mot sömnproblemen. Men det var för sent.

Jag är enormt tacksam mot maken som sa rätt ut till mig att du aldrig skulle sluta dricka. Att vi fick acceptera dig som du var. Jag är enormt tacksam för att du klarade att ta dig hit och vara nykter under några dagar och träffa oss och barnbarnen. De minns dig än. Även de små. De minns att du gjorde bokstäver med tumstocken. Jag är glad att jag slutade skälla på dig på slutet. Det betyder mycket att du sa att du alltid mådde bra när du var här. Jag tror du menade det, trots abstinensen. Familjen var alltid viktigast för dig. Du tyckte ju själv att det var jävligt störigt att du hade trillat dit på spriten. Du som hade jobbat hårt hela ditt liv, för familjens skull. Att jag fick för mig att spriten var viktigare, var bara för att du inte klarade av att få ihop alla bitarna i ditt liv. Jag är glad att jag hade fel.

Jag saknar dig så enormt inte bara för att du var din pappa. Du var också min mentor i mångt och mycket. (Studier och karriären.) Jag kunde alltid få ett gott råd. Vara "liten". Du var alltid på min sida  Du var alltid stolt över mig.

Jag minns hur du slet för familjen under dina bra år. Hur du slet i trädgården (och med huset), så vi barn skulle ha en fin plats att leka på. Lekarna du ordnade för grannskapets barn under midsommaraftnarna. Resorna du fixade åt oss. Kusinträffarna. Du jobbade mycket på kvällarna när jag gick i gymnasiet, men du tog dig alltid tid för mig när jag hade någon fråga. Ofta var det om matematik eller fysik. Du kunde alltid hjälpa mig.

Jag vet vem du var. Jag är tack och lov inte uppväxt med missbruket, så jag kan skilja mellan dig och spritjävulen. I alla fall nu i efterhand.

Sista gången vi sågs så tittade du mig i ögonen och tackade för allt jag hade gjort för dig. Jag svarade att det visserligen bitvis hade varit tuff kärlek, men att det alltid hade varit av kärlek. Du sa att du förstod det. Och att det inte hade varit lätt för mig. Jag påpekade att det även var kärlek när syskonen och jag stal din bil (för att du inte skulle köra ihjäl dig själv eller andra). "Det har jag glömt." sa du och log mot mig.

Ofta så önskar jag att du finns där fortfarande. Kanske i någon annan dimension som vi andra inte ser.

Jag hoppas vi ses någon gång igen, kära pappa.