Maken och jag har bestämt att vi ska ge M glutenfri mat i sommar. Ett litet problem bara - han är inte alls motiverad själv. "Jag vill aldrig sluta med gluten! Då äter jag gluten i smyg, när ni sover!" skriker han åt oss. Usch, varje gång jag nämnt detta har han blivit tokarg på mig, för att inte säga fått ett utbrott. Men jag måste ta upp det igen och igen, det vet jag. Han behöver tid att vänja sig. Det är nämligen så att han älskar Wasas delikatessknäcke, och lasagne. Det är det han hakat upp sig på och så har han fått för sig att han vet exakt hur gluten smakar och att det är jättegott. Lasagneplattor utan gluten har vi pratat om och det går säkert vägen om vi bara hittar sådana i affären. Med knäckemackorna är det helt kört just nu. Han vägrar.
Jag har förklarat att man misstänker att ADHD egentligen är födoämnesallergi, men att läkarna inte vet exakt vad M är allergisk mot (eller inte kan bryta ner), så att vi därför måste testa själva. Det är ju lite dubbelt det där. Jag säger inte så mycket om autismen, eftersom jag precis har framhållit alla dess fördelar, för att han lättare ska acceptera sig själv. Nu säger vi helt plötsligt att han inte duger och att vi vill ändra på honom... Hm... Så jag valde att säga att autismen har många bra saker, men att ADHD enbart är dåligt och att det är den vi vill få bort.
I alla fall, under mitt försök att motivera honom, så drog jag parallellen till mina födoämnesallergier. Vi pratade en lång stund om det och att man ibland här i livet måste offra saker för att må bättre, precis som jag gör med allt det jag inte tål. Och jag berättade att jag tycker det är jättestörigt att aldrig få äta ett äpple någonsin igen. Det är ju viktigt att han vet att dessa känslor är naturliga och okej.
"Vad gör du om jag börjar äta äpplen, päron och nötter igen?" frågade jag honom. "Då tar jag bort dem?" svarade han. "Men då äter jag kanske dem i smyg." sa jag. "Då ser jag till att vi inte har några hemma." svarade han. Han är väldigt omtänksam och rädd om mig, eller hur?! :) Och han sa ju dessutom lösningen: Vi kan inte ha dessa knäckemackor, eller något annat med gluten som han gillar, hemma.
Han slutade inte vara arg på mig, så jag försökte lätta upp det hela lite med att busa och killa honom. Just då kom jag på att han faktiskt redan ätit glutenfria glasstrutar utan att märka det. Det påtalade jag för honom, killade honom lite till och då sken han äntligen upp. Kanske finns det en öppning att få honom med på det ändå? Det hade onekligen underlättat.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar