Jag fyller år idag. Inte jämnt, så inget särskilt att fira egentligen. Fast jag brukar inte fira så mycket förstås. Man är ju liksom inte barn längre, då ens födelsedag var jätteviktig, speciellt paketen. Nu är det annat som betyder något. Som t ex att Ms resurs i skolan får vara kvar även till hösten. Det fick vi reda på idag.
När man är vuxen köper man själv det man vill ha. Det är effektivare att alla bara köper EXAKT det de vill ha och inte ger varandra NÄSTAN de det vill ha. Det man NÄSTAN vill ha blir ofta dammsamlare; ett dåligt samvete som tar upp plats i något skåp. Och man stör sig på att det inte blev EXAKT det man ville ha. Ja, sån är jag i alla fall.
Allt det där fick mig att tänka på hur det var när jag var liten. Mina föräldrar var SÅ rädda för att jag skulle bli bortskämd och odräglig. De har alltid gjort antagandet: "Om man får mycket saker som barn, så får man automatiskt en odräglig opersonlighet". Jag tror att många tänkte så på den tiden. Mina föräldrar var nog inte unika. Jag tror inte alls på det där. Det är en missuppfattning. Jag känner jättemånga supertrevliga människor som har och har haft det gott ställt. Tvärt om så tror jag att barnen känner sig älskade och utvecklar en bra personlighet ifall man unnar dem att ha det bra i livet, så bra som man själv klarar rent ekonomiskt (inom rimliga gränser). Jag vet i alla fall hur det kändes när man bara fick ta en frukt om dagen, bara för att man skulle lära sig begränsa sig... (Okej frukt var dyrare förr, men annars varför begränsa något som är gott, nyttigt och relativt billigt?) Och dessutom, om man inte får skämma bort sina barn, i alla fall lite - vad ska man då leva för?
Jag tror att mina föräldrar blandade ihop det där med att ha det bra och att gnälla till sig saker. Som jag brukar ropa till maken när någon unge försöker gnälla till sig något: "Ignorera! Vi förhandlar inte med 'terrorister'". Det är barn som lär sig att "bara man är tillräckligt besvärlig, så får man som man vill", som utvecklar drag som inte är så charmiga. Inte barn som har det bra och känner att mamma och pappa lika gärna lägger pengar på deras behov som sina egna. Mina föräldrar sov i en DUX-säng under ett duntäcke. Jag sov länge på en hård skummadrass under ett syntetiskt täcke. Men jag tror faktiskt inte att de insåg hur obekväm sängen var, eftersom jag inte sa någonting. Jag hade ju lärt mig att begränsa mig och inte tigga. (Vill poängtera att mina föräldrar inte är elaka - tvärt om väldigt snälla och omtänksamma. Det var bara något de hade fått itutat sig. Något man trodde på då. Fast ibland dyker dessa gamla tankar upp hos dem, men för det mesta skämmer de bort sina barnbarn med saker, och älskar det...) Gör inte så mot era barn! Har ni en dyr säng, köp liknande till era barn! I alla fall så att de inte märker någon skillnad, för tänk på vad det signalerar... Allt sånt där riskerar att bli en principsak - vem älskar mamma/pappa mest? Mig, syskonet eller sig själv? Barnen försöker tjata till sig saker, bara för att få känna sig älskade. Och om ni vill att barnen ska sova i sina egna sängar, är det bäst att de är lika sköna som era... Jag vet ju hur jag själv resonerade mitt i natten som liten, när jag vaknade till....
Min mamma brukar säga att det värsta hon vet är barn som tigger. Man kan lätt säga att hon inte är någon fan av påskakärringar som knackar dörr... Själv älskar jag när de små utklädda barnen ringer på dörren. Men om barn inte får "tigga", hur ska man då veta vad de behöver? Nu menar jag förstås be om det som de vill ha, i lugn samtalston. Ska föräldrarna gissa? Och ge dem det de NÄSTAN vill ha, på födelsedagen (för inte kan man ge barn saker på vanliga dagar - det vore ju verkligen att "förstöra" dem.)? Ibland undrar jag om det är p g a detta som jag HATAR överraskningar och inte är så speciellt förtjust i presenter. Jag vill helst vara med och välja själv. Jag vill att någon ska lyssna på mig! Jag vill att det ska vara okej att jag också har behov. Jag ska inte behöva dölja dem. Och jag ska inte behöva vara så jäkla tacksam varje gång jag får något. Jag är även uppfostrad att tacka SÅÅÅ ordentligt. Om man måste vara SÅÅÅ tacksam, så ville kanske den som gav egentligen inte ville ge det... Det var en uppoffring och jag var egentligen inte värd det. Mina barn behöver inte vara så där tacksamma om jag kommer hem med en överraskning. De måste givetvis säga tack, men gillade de inte saken, så är det okej att de säger det också. Det var ju JAG som köpte den och ville ge den. Och bra att veta vad de gillar, så jag inte köper något liknande igen.
Ja just det, maken och jag älskar båda att köpa saker till barnen. Vi köper vad de behöver, när de behöver det och ger dem det direkt. För leksaker och barnböcker är barnens arbetsmaterial och kurslitteratur. Stenar, potatisar, pinnar och fantasi i all ära, men barn utvecklas faktiskt bättre om de även har genomtänkta barnsaker. Och timingen är otroligt viktig: Den där tågbanan som är intressant NU och gör att barnen leker tillsammans, bör förmodligen inköpas direkt och inte ligga i ett skåp och vänta i ett halvår, till en födelsedag.
Det låter kanske som att vi har obegränsat med pengar. Det har vi inte, men vi prioriterar detta framför husrenovering, dyra resor, osv. Och vi handlar mycket på loppis. Där får man jättefina leksaker för nästan ingenting. Barnen märker ingen skillnad, utan blir lika glada för begagnade leksaker. Och många gånger är det bättre kvalitet på gamla grejer. Men visst kan det ibland vara nyttigt att lära sig vänta lite på något roligt. Det gör våra barn också, med de saker som de själva skaffar sig m h a guldstjärnor. Den glädjen får man inte ta ifrån dem: Att de själva klarar att skaffa sig något som de verkligen vill ha. För det måste vara rätt tungt att alltid vara beroende av någon annans godkännande, innan man får något.
Det enda problemet med att kontinuerligt ge barnen "allt" de behöver, är som jag ser det födelsedagar och julen. Det lär mina barn att överkonsumera. Som att lära dem äta 10 kakor när de redan är mätta, för de är ju "mätta". Men givetvis får mina barn paket vid födelsedagar och jul. Vi vill ju inte att de ska få sår i själen, för att de känner att "alla andra får". Men jag vill gärna minska ner på det och det tror jag går när de blir äldre och inser att de ändå får det som de behöver.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar