Imorse när vi skulle åka till BUP för sista besöket som tillhörde Ms ADHD-utredning, upptäckte vi att det luktade stark brandrök utomhus. Vi blev rätt stirriga maken och jag. Jag skrek åt honom att stänga alla fönster på ovanvåningen, samtidigt som jag försökte hjälpa M att bli klar med det sista. Maken letade efter sin mobil och jag och M stod i hallen och väntade på att vi skulle gå ut till bilen i samlad trupp, så vi kunde andas in så lite brandrök som möjligt.
När vi kom ut hade röken tilltagit rejält. Det var uppenbart att branden var nära, bara några hundra meter bort fick vi reda på senare. Vi blev ännu stirrigare och började genast diskutera igenom följande, medan maken hjälpte M på med bältet:
1) Var brann det? På skolan? Behövde de hjälp? Maken har gjort lumpen som brandman, så det sitter i hans ryggmärg att vilja gå dit och se om han kan hjälpa till. Nej, det behövdes förmodligen inte. Vi hörde sirener i närheten.
2) Var vi säkra på att det inte var på dagis (som ligger 300 meter bort) där småsyskonen var? Skulle vi åka dit och titta för säkerhets skull? Och kanske ringa till personalen, så att de visste att giftig rök var på väg utomhus. Vi gjorde både och.
3) Hade vi verkligen stängt till överallt i vårt hus?
M hörde oss diskutera allt detta och det gjorde honom nervös. När han blir nervös och rädd börjar han babbla om och om igen om samma saker. Ni som har sett Rain Man, och minns att han började rabbla ramsan: "Who's on First?" när han blir rädd eller nervös, vet vad jag menar. Men M ställer alltid frågor som relaterar till det han reagerat på. Även om man svarat på frågan 10 gånger innan, upprepar han den. Så nu började han fråga om det brann på skolan, upprepade gånger. Eller om det brann på dagis. I viss mån reagerar nog de flesta barn så där, men det är kontakten som gör honom annorlunda. Det känns som att han inte lyssnar på svaret. Det känns som att vi inte når fram till honom. Och ibland gör han om frågorna till påståenden eller hittar på egna (osanna) svar.
Egentligen så skulle man inte vilja diskutera sånt här när M hör det, men i ett sånt här läge är det oerhört svårt att låta bli. Det hade nog varit effektivare initialt, eftersom Ms babbel överröstar allt annat. Han höjer ofta rösten. Vi hör inte vad den andre säger, och inte heller våra egna tankar. Jätteirriterande! Idag blev vi arga och röt åt honom att vara tyst, eftersom vi uppfattade det som ett skarpt läge. Inte rätt, men så blir det när man är rädd att det brinner på dagis. Och dessutom hade ju M sett röken och att inte säga något, hade förmodligen gjort honom ännu mera nervös.
När vi sa till honom på skarpen, vad gjorde han då? Jo, började viska istället: "Mamma, brinner det inte på skolan?" Han menar väl, men när någon viskar måste man spetsa öronen och lyssna ännu noggrannare. Det får motsatt effekt. Man hör ännu mindre sina egna tankar.
Naturligtvis berättade vi allt vi visste för M, men först när vi själva lugnat ner oss och han blivit nåbar igen. Det är ju nästan helt omöjligt att lugna ner ett barn, när man själv är stirrig.
Jag vet faktiskt inte vad man ska göra åt detta. Jag bara tror att det är något som man får acceptera är lite galet i vår familj. För nästa gång det kommer ett skarpt läge kommer vi garanterat att diskutera högljutt då också. Vi är ju bara människor.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar