Snart får han ytterligare en diagnos!

Idag var vi alltså på det sista besöket som tillhörde utredningen, som vi gör hos neuropsykiatriska teamet. Om någon läsare missat det, är det för att vi länge misstänkt att M även har ADHD, ADD eller något liknande. Det var det första jag sa till autism-utrednings-teamet, när vi fått Ms autismdiagnos hösten 2009: "Skickar ni oss till ADHD-teamet nu?". Men nej, de tittade förvånat på mig. Det hade de inte alls tänkt. Autism och ADHD yttrar sig ofta på samma sätt, och de trodde förmodligen att Ms symptom enbart berodde på autismen. Men de hade fel! Jag är så irriterad på mig själv att jag inte stod på mig den gången. Jag vågade inte sätta mig emot den samlade autism-expertisen (utredningsteamet): Läkare, psykolog, kurator, osv. Och vi var så nya på det. Litade på dem. Och var oerhört tacksamma för att han äntligen fått en autismdiagnos. Jag fattade inte att det var vi som var de bästa experterna på vårt barn... Det tog mig ett år, innan jag ringde kuratorn på barnhabliteringen (autismteamet) och krävde en remiss. (Maken har varit av samma åsikt hela tiden och stöttat mig.) Nästa kurator var mycket förstående och lyssnade. Sen hände inget på flera månader. Jag ringde honom igen och tryckte på. Sa att M hade det jättejobbigt. Som väl var lyssnade han och utredningen satte igång nu i våras, med turbofart (för att vara en utredning).

Det som M gjorde idag, var andra delen av ett psykologtest. När det var klart, växlade jag några ord med psykologen. Och hon avslöjade lite hur hon tänker (men diagnosen får vi först 7 juli). Hon sa att hon inte tycker att det är så mycket autismen som är hans problem. "Du har nog tänkt rätt, när du har tänkt att det är 'det andra' som ställer till det för honom." Och hon tyckte att han hade jättemånga förmågor och styrkor att bygga på. Det är svårt för mig att uttrycka i ord, hur gott det kändes i mammahjärtat. Jag har varit en besvärlig mamma, med rätta! Och nu kommer han/vi får rätt hjälp med det som är allra jobbigast för honom. Och vi har förmodligen tänkt rätt, när vi har tänkt att han utvecklats och förbättrats på många punkter när det gäller autismen. Hjärnan hos små barn är föränderlig och det är viktigt att autisterna får rätt hjälp tidigt, fick jag höra när vi fick autism-diagnosen och nu förstår jag vad som menades! (När han var mindre var det faktiskt mer och fler problem med autismen, än vad det är nu.)

Så min slutkläm idag, blir att uppmuntra alla föräldrar (med och utan diagnosbarn), att tro mer på er själva. Ni är, och kommer alltid att vara, de främsta experterna på era barn! Lyssna på er själva! Lyssna på den lilla rösten i bakhuvudet, som inte ger sig. Som envist viskar: "Så HÄR är det!" Gör inte om mitt misstag! Och om ni misstänker att ert barn borde få en diagnos - lyssna ännu mer. Som sagt: Det går att utveckla dem, men det är viktigt att de får hjälp TIDIGT! Ring BUP! Självremittera ert barn! Stå på er!