Idag hade vi lite egentid, M och jag. Vi började med att mysa i soffan. Så frågade han helt plötsligt: Hur länge är det tills moster fyller 40 år? "Hon är 27 nu, så räkna ut det själv!" sa jag. "Vad är 40 minus 27?". Ibland är han lite lat och nu bara chansade han: "10". "Tänk, nu efter! Du kan räkna ut det själv!" sa jag och då kom det: "13".
Därefter började vi prata om lite andra tal. Bl a 14+14 och 28+28. Jag lärde honom att räkna ut 28+28 genom att tänka 20+20 = 40 och 8+8 = 16, dvs 40+16 = 56! Samt att tänka 30-2+30-2 = 60-4 = 56. Han hängde med, utan att jag behövde skriva ner en enda siffra på papper. Men när jag visade honom att allt det där kan räknas ut med multiplikation av 7, dvs att 7+7+7+7 = 7*4 = 28 och 7+7+7+7+7+7+7+7 = 7*8 =56 osv, fick jag skriva ner det. Jag vet inte om han hängde med på alla turer, men huvudsaken är att både han och jag tyckte att det var jättekul! Vi tyckte det var så kul och mysigt, att vi ska fortsätta göra det - mamma-M-mattemys!
Hur det avslutadet - jo M såg väldigt glad och fantasifull ut. Han ville gå och bygga vindkraftverk i lego. Det fick han. Han vet om att man kan jobba med att konstruera vindkraftverk om man är duktig på att räkna och det är hans drömyrke. Han ville drömma sig bort. Jag ska inte sticka under stol med att jag vill och hoppas att han vill jobba med matematik på något sätt. Han har så oroligt lätt för det och jag tror det hade lyft honom enormt, att jobba med något som han kan bli väldigt duktig på. Han behöver utveckla och vara stolt över sina styrkor, inte bara kämpa med sina svagheter.... Förutsättningen är givetvis att HAN tycker det är kul. Jag är inte en sån där mamma som tvingar mitt barn att göra något som de är bra på men själva hatar.... Men jag tänker försöka få honom att tycka att det är kul. Det vore ju synd att inte försöka när han har så lätt för det. Men man måste självklart också backa när det blir för mycket, så han inte tappar intresset för att man tjatar eller ställer för svåra frågor. Om någon tycker att jag sätter väl mycket press på honom, kan jag säga att jag vet att han alltid åtminstone kommer ha lätt att fatta matte, även om han tappar intresset. Och barns drömyrken varierar ju. Det är helt normalt. De måste få drömma!
När jag nattade honom ville han höra en godnattsaga. Under flera år har jag berättat (av mig) påhittade sagor om ett litet blått flygplan. Det kan låta fånigt, men M älskar de där sagorna och frågar ofta efter dem. Det lilla blå flygplanet har levt ett parallellt liv till M. Det har upplevt ungefär samma saker. Det har faktiskt varit ett jätteeffektivt sätt att förklara vardagshändelser för honom. Mycket effektivare än om vi bara förklarat om oss själva.
Den sagan han fick ikväll handlade om att det lilla blå flygplanet var extra bra på att räkna träd, barn, osv ifrån luften och att han själv tyckte det var jätteroligt. Hans mamma ville lära honom att räkna ännu bättre och snabbare, och det gjorde de tillsammans och tyckte det var så mysigt. Mitt i sagan avbröt han mig och sa: "Kan du så mycket matte, som är så svår att jag inte har en aning om den?" Vi pratade lite om skillnaden mellan att vara barn och vuxen, att inte ha gått i skolan och att ha gått i den i många år. Jag fortsatte sagan med att berätta att de fortsatte så ända tills det lilla blå flygplanet kunde räkna bättre än flygplansmamman. Då fick han gå i flygplansskola och kom hem och lärde mamman istället. Och så fick han ett jätteskojigt jobb med att räkna hundratals vindkraftverk långt ute i havet. M log förnöjt. Och han somnade gott i min famn.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar