Jag rekommenderar er starkt att titta på nedanstående film, om hur det är för en neurotypisk människa respektive en autistisk att gå längs gatan. Filmen var en verklig aha-upplevelse för mig. Okej, jag visste det där inom mig rent logiskt, men jag har inte sett det förut.
http://www.youtube.com/watch?v=plPNhooUUuc
Jag ser det som den första bilden. För mig blir trottoaren och bilarna som ett återkommande mönster på en tapet. Jag lägger inte ens märke till detaljerna. Frågar man mig efter 5 sekunder vad jag precis passerat, så är det stor risk att jag inte minns brunnslock eller rör. Om någon skulle prata med mig samtidigt, skulle jag kunna fokusera nästan all min uppmärksamhet på samtalet.
Maken känner bäst igen den andra filmen. "Fast ännu fler detaljer." utbrast han. Jag kunde inte låta bli att säga: "Fattar du inte hur mycket aspie du är?" med ett leende på läpparna. Han har inte riktigt insett att han verkligen är aspie själv, utan tror att de flesta upplever världen ungefär som honom.
Inte konstigt att han är disträ. Han sa också att han ser detaljer tydligare om jag pratar med honom. De blir starkare. Han har fullt upp med "att hålla koll på gatan", så det stör honom om vi pratar samtidigt. Inte konstigt att det kraschar i kommunikationen.
Och inte konstigt att han mår dåligt av att lämna på dagis, eftersom han automatiskt ser ALLA detaljer som han inte upplever som barnsäkra. Det var inte svårt att omvandla filmen i mitt huvud, till dagismiljön.
Sen den sista biten av filmen tyckte jag var så himla bra. Då de gröna bladen lyser. M såg också filmen och han blev helt exalterad och förklarade att "så lyser rött i mina ögon". Som små lampor, har han sagt tidigare. Men rött lyser mindre nu sen han slutade med gluten. Och till min förvåning sa maken att det är den färg som lyser mest. "Så är det väl för alla? Som att det är en ficklampa bakom." Och så visade han mig m h a en ficklampa. Men så är det inte för mig. Rött lyser inte. Det är den färg jag tycker sämst om, men inte lyser den. Klargrönt eller gult är t ex lika starkt som rött för mig.
jag gillade filmsnutten och försöket, men håller med maken om att det där bara var en början till beskrivning. För mig utgör bilarnas nummerplåtar stark distraktion och barnskriken på andra sidan gatan skulle jag tittat åt o försöka avgöra om det är glada eller skrämda barn. och sen tittar jag bakom mig om jag är i vägen och så tittar jag på klockan för att se så jag är i tid... Färger lyser inte för mig heller.
SvaraRaderaJag känner igen mig :-) Skulle även hela tiden vara beredd på att en bildörr kan öppnas. När bilen stannade bredvid den andra väntade jag på att en bildörr skulle öppnas och smälla i den andra bilen. I mitt huvud ser jag hela tiden saker som skulle kunna hända. På gatan skulle jag hela tiden akta mig för att inte trampa på streck eller brunnslock. Skulle även bli distraherad av registreringsskyltarna. Föröska få till ett ord eller mening med hjälp av bokstäverna. Jag reagerar på blå färg. Det är min favoritfärg och för mig är det den varmaste färgen även om den är en kall färg. Allt blått jag ser distraherar mig. T ex alla blå bilar. Blått lyser för mig. Speciellt mörkblått. Jag blir även distraherad av att jag måste räkna allt. T ex lyktstolpar eller plussa ihop siffrorna i registreringsskyltarna.
SvaraRaderaOjdå, vad intressant att få ta del av hur du upplever det! Har du berättat det för din man? Det låter jobbigt, och ingen kan anklaga dig för att vara disträ. Det är klart man blir disträ om man funkar som du. Och jag noterade inte bilen som stannade, faktiskt. Tänk vad olika vi är!
SvaraRadera