Ms skola är toppen!

Varje morgon möter Ms resurs upp honom i vändplanen utanför vårt hus. Vi bor precis intill skolan, ca 80 meter från hans klassrum. Det underlättar verkligen mornarna, att hon gör det. Då behöver jag inte ha alla barnen färdiga till kl 8.15, utan lillebror och lillasyster kan äta frukost i lugn och ro.

M säger hejdå till mig, tittar åt vänster efter bilar. Sen springer han med lätta steg mot resursen. Mitt i vändplanen vänder hans sig om och vinkar till mig. Jag ropar att jag älskar honom och han ropar tillbaka att han älskar mig. Sen går han till resursen. Man ser verkligen hur glad han blir i hela kroppen när han närmar sig henne. Hon har alltid ett stort leende på läpparna, trots ryggvärk som hon har nu när hon är höggravid. Det är så himla härligt att se. Och han trivs verkligen i skolan. Dessutom utvecklas han i mycket bra takt.

Resursen har jobbat med honom sen han var 3 år, så hon känner honom väl. Jag har skrivit om henne tidigare. Hon lyckas med det svåra konststycket att få honom att må bra och trivas i skolan, men ändå pusha honom att utvecklas. Det är sannerligen inte lätt.

Nu ska hon snart vara mammaledig, och vi är så glada för henne och hennes familjs skull. Och hon kommer tillbaka till skolan när hennes mammaledighet är slut. Men snart får en vikarie ta över och vi hoppas att det går bra. De andra lärarna i årskursen känner M väl vid det här laget och resursen har lärt dem hur M funkar och vad han behöver. De är verkligt duktiga pedagoger allihopa, faktiskt! De engagerar sig och vill lära sig mer om M, autism och ADHD. De ser M som en chans till egen kompetensutveckling, att få lära sig något nytt och kanske få gå kurser, att få något nytt att skriva i CVt osv. De förstår att det inte kan allt om detta, frågar oss föräldrar och är lyhörda. Aldrig klandrar de oss föräldrar för Ms beteenden. Och de har alltid barnens bästa i åtanke. Ett bra exempel på hur det ska vara!

Varför är detta så svårt på många skolor runt om i landet? Hur kan man höja statusen på sådan här erfarenhet? Jag vet hur tufft många barn med NPF har det i skolan, och att många pedagoger absolut inte tänker som vår personal. Många vittnar om att de klandrar och bestraffar barnen. Att pedagoger anser sig veta bättre än föräldrarna, försöker fostra bort NPF och klandrar föräldrarna istället för att lyssna. Det är förödande för barnen.