Jobbigt att komma iväg - trångt i hallen?

Det här med att komma iväg kan vara jobbigt för många med diagnos. Några anledningar:

* Själva påklädningen är inte automatiserad, utan man måste aktivt tänka på varje steg i påklädningen. Dvs att de måste använda faktaminnet varje gång de ska klä på sig.
* Svårigheter med motoriken.
* Ofta ska man ha med sig saker: Plånbok, mobil, nycklar, snus, näsdukar, vatten osv. Och för att få med sig sakerna, måste man veta var man har dem, eller leta upp dem. Detta är svårt och jobbigt för många med diagnos.
* Det är ofta många saker i hallen. Det blir jobbigt med alla intryck och jobbigt att hitta bland alla saker.
* Ofta ska även andra familjemedlemmar med, något som ökar pressen ytterligare. Och speciellt om man ska hjälpa några stycken barn, med samma procedur som man samtidigt går igenom med sig själv.

Lösningarna:
* Ha en välordnad hall. Rätt självklart egentligen, men ack så svårt i praktiken när alla slänger in sina saker när de kommer innanför dörren. Maken har sin egen krok. Han krävde det: "Pappas krok". Och alla har var sin egen skolåda där man kan lägga alla sina saker: Mössa, vantar, snus, nycklar, plånbok osv, så man bara behöver titta på ett ställe. Det står våra namn på dessa, och de är staplade på varandra. Lillasysters är längst ner, lillebrors näst längst ner, Ms tredje längst ner, makens nummer 4, och min högst upp. Maken är ju 10 cm längre än mig, men jag har ändå min högst upp, eftersom jag alltid vet vad jag har i den. Jag behöver inte titta, utan det räcker med att känna med händerna. Han behöver titta i sin. Fast egentligen är inte min låda högst upp. Över min låda har vi ett lager, som man bara når om man tar ner hela lådan. Maken brukar reta mig för att jag ville ha den sista lådan. Han säger att det inte är någon mening, när man inte kan titta in i den, eller ens stoppa in handen i den. Men den är perfekt för familjens sommarkepsar, just nu. Ja det var en parentes....

* Maken har en ramsa som går: "Plånbok, mobil, snus, nycklar" som han säger halvhögt för sig själv i hallen. De flesta av dessa saker brukar ligga i hans låda. Han har några extra dosor snus i den också. Man kan också sätta upp listor i hallen. Kanske på insidan av något skåp, om man inte vill att andra ska läsa.

* Vi har en sån tur att ha två ingångar på vårt hus: Köksingången och finingången. M har alla sina saker vid finingången och brukar få ta på sig där i lugn och ro. Vi andra samsas i köksingången.

* När vi ska iväg allihopa gör vi en sluss. Maken är den yttre delen, jag den inre. Han börjar och tar på sig i lugn och ro och går ut. Jag fixar iordning barnen ett och ett, och skickar ut dem till honom. Han tar hand om dem där ute, sätter dem ett och ett i bilen om det går, eller så bara väntar de på oss som är inne. När alla barnen är ute, fixar jag det sista som ska med. (Jag har redan innan packat det mesta.) Det funkar perfekt för oss! Maken slipper stressen i hallen, och jag kan ta barnen ett och ett, och vet att barnen har det bra där ute med honom. Jag behöver inte heller tänka på maken, som riskerar att koka över i den trånga hallen. Och samma sak kan man göra när man ska gå in, men då är det svårare att få barnen att vänta, eftersom de är otåliga och vill in. Men då brukar jag låta ytterkläderna ligga och ordnar upp det senare på kvällen. Man kan också tänka sig att hitta strategier, för att barnen ska kunna vänta, t ex genom att hitta på något kul ute eller muta med en frukt i bilen.

* Och så har jag lärt mig genom att göra fel MÅNGA gånger, att man aldrig ska sätta press på maken i den situationen. Han behöver helt enkelt få tid på sig, precis som M. Om jag stör honom och försöker skynda på, så tar det bara längre tid för honom. (M behöver dock påminnelser, annars springer han iväg och gör något annat.)

* Eftersom många människor med diagnos, inkl M, ibland känner sig helt utmattade när de kliver utanför dörren, så väljer jag ofta att curla honom. Jag vet hur det kan kännas. Jag är nämligen själv helt slut när jag kliver utanför dörren och ska lämna på dagis. När jag äntligen fått i lillebror och lillasyster tillräckligt med frukost, sett till att de kissat, klätt på dem rena kläder + ytterkläder fastän de inte vill, burit dem till vagnen och satt ner dem i den mot deras vilja eftersom de inte vill till dagis, letat upp deras gosekatter och lagt i vagnen osv. Allt samtidigt som de gnäller, springer iväg från mig och sliter av sig kläder. Då är jag verkligen helt slut. (Men de lugnar sig när vi väl kommit ut, och de trivs på dagis - oftast.) Om nu M känner något liknande, när han kliver utanför dörren och ska iväg till skolan, så är ju inte det bra. Han ska ju komma till skola med energin i behåll, så han orkar med undervisningen. Alltså hjälper jag honom på med kläderna rätt ofta. Knäpper hans jacka och letar upp hans skor. Mammor är till för att hjälpa sina barn, och jag tycker inte att man behöver göra en sån stor sak av det. Det finns andra tillfällen än på morgonen, när de kanske är som tröttast t o m, som man kan öva påklädning.