Ett mobboffer och en mobbare

Hur arg kan man egentligen bli på sitt barn? Idag så har lillebror boxat lillasyster hårt i bröstet. Jag såg det inte, men maken såg det. Förutom att det är elakt, så är det väldigt farligt. Hennes hjärta kan stanna om han träffar olyckligt.

Och vid kvällsmaten, när han hade tråkigt, började han banka hårt på min laptop. Efter ca 13 timmar på benen, och inte mer "rast" än 5 minuter i taget, så var mitt tålamod slut. Eftersom M dessutom skrattade instämmande åt buset, så sa jag till på skarpen och stängde av filmen till kvällsmaten. Då blev det ju ännu tråkigare. (Tänkte inte så långt.) Lillebror ställde sig bredvid M, sträckte ut sin vänsterarm raklång halvt bakom sig och tog sats med knuten hand. Jag såg det som skulle komma och kastade mig fram för att parera slaget. För sent. *Smock* M blev träffad rakt på överläppen. Lillebror skuttade och fnissade av förtjusning, när M skrek av smärta.

Jag måste erkänna att något brast i mig då. Som en arg björnmamma, vars unge blivit attackerad, bar jag lillebror till soffan och skällde ut honom. Och med lite extra strängt "skådespel" för att han inte skulle göra om det. Han blev ledsen så klart. Men vad ska man göra? Det är ju farligt att boxas med knuten hand i ansiktet. Tänk om han hade haft något vasst i handen (händer ibland att han slåss med tillhyggen) och träffat M i ögat.

M blev ledsen så klart. Han fick en fläskläpp. Och han blev rädd för att jag blev så arg på lillebror. Jag visade honom att jag kunde göra mitt arga rytande på beställning. M fnissade lite åt det. Och så visade jag honom "wax on, wax off" a la Karate Kid, så att han kan putta undan händer som försöker slå honom. Han var alldeles för mesig i början, men fick sen rätt på det. Jag föreslog att han skulle ryta åt lillebror och putta undan honom en gång ordentligt, för att skrämma honom så han slutar. Men det ville M absolut inte. Han tyckte istället att han skulle skrämmas med att visa en bild på en döskalle. Tänk så snäll han är.... Är så himla rädd för att skada någon annan.

Ja, vi är ju fullt medvetna om att vi har en mobbare och ett mobboffer, i den här familjen (och så en liten diktator, men henne får jag skriva om i min andra blogg). Redan innan detta hände har vi tränat M på att använda sitt intellekt som vapen. Han är ju ändå 3 år äldre.... Vid flertalet tillfällen har killarna byggt duplo-torn tillsammans. Det går bra ett tag, sen blir förmodligen lillebror uttråkad och börjar rasa tornen. Då gallskriker M, flaxar med armarna och tårarna sprutar. Och det blir extra kul för lillebror. Jag har behövt ta undan M, lugna ner honom och förklara att lillebror egentligen inte vill rasa tornen, utan mest göra M arg. Att lillebror hade tryckt på "M-arg-knappen" istället, om det hade funnits en sådan. Och jag har försökt lära M, att istället säga: "Då vill inte jag leka med dig längre" och gå därifrån utan en min och göra något annat. M har faktisk klarat att göra detta några gånger (med lite stöttning och påminnelser). Perfekt! För den lille mobbaren behöver också tränas. Då har vi kunnat säga till lillebror: "Titta så du gjorde. Nu vill inte M leka med dig längre." Så bra att de kan träna på varandra!

Men som maken sa, så gäller det att aktivera lillebror INNAN det händer något. För han söker en reaktion. Kontakt. Han har "bara" tråkigt. Innan idag, hade han börjat ta sats för att slå M i huvudet med en skål. Maken hade avbrutit honom med ett förslag om att de skulle bygga något i lego. Lillebror kom av sig, satte ner skålen försiktigt på Ms huvud och sa "Ja!", och följde med maken from som ett litet lamm. Det svåra kommer att bli att lära lillebror att aktivera sig själv när han har tråkigt, istället för att hitta på dumheter. Nu är han ju liten, och vi och dagispersonalen håller koll på honom. Men vad händer när han börjar skolan och får mer frihet? Lika bra att börja arbeta med det nu....