Nyårsraketer

Jag ligger efter lite, med inläggen nu. Har många i huvudet som inte kommit ner i datorn, så ni får tåla att detta känns lite gammalt. Det handlar om hur vi hade det på nyårsafton.

Som många andra NPF-familjer har vi svårt att upprätthålla våra sociala kontakter. Det beror inte på våra vänner. Åh nej, de är väldigt tålmodiga. Det beror på att vi inte orkar slita oss loss, än mindre bjuda hem folk. Och då främst i tillräckligt god tid, för att de inte ska vara uppbokade med annat. Inför nyårsafton hade vi inget planerat. Ingen fest vi var bjudna till. Vi orkade inte heller riktigt ta tag i det, för det lockar inte att åka iväg med dessa tre barn, natta dem borta och sen slita upp dem och köra hem. Så vi blev jätteglada när några av våra bästa vänner, ett gift par och deras son som är i lillebrors ålder, hörde sig och ville komma hit.

När de kom, hade de med sig ett gäng nyårsraketer. Jag, som en gång var nära att få en i huvudet, kan erkänna att jag är lite kluven till raketer. De är vackra och häftiga, men farliga, smutsar ner naturen och så har ju många människor (autister) och djur problem med höga ljud. Så också M.

Jag var mycket tveksam till om M skulle kunna klara att titta på dem. Men det är lite oförutsägbart. AC/DC på hög volym, så jag får ont i öronen, går jättebra för honom. Så vi pushade M att testa.

Så här skulle det gå till:
* Vi skulle stå på långt håll och närma oss successivt. (Det blev inte riktigt så eftersom det var halt, men vi stod en bit bort.)
* M skulle naturligtvis ha på sig sina hörselkåpor.
* Om han blev rädd skulle han få gå hem med mig direkt.

M var inte helt övertygad om att upplägget skulle funka, utan orolig, så jag fick komma med ett antal logiska argument:
* Har man klarat det i 6 år innan, så brukar man klara år nummer 7 också. (Okej, han hörde förstås inte smällare när han var liten, men jag sa så för att komma åt hans logik.)
* Det värsta som kunde hända var att han fick gå hem direkt och krama mig. Det var väl ändå inte så farligt?

Han "smakade" lite på de argumenten, men de bet inte alls lika bra som:
* Tänk om du missar blåa fyrverkerier. De är kanske så fina, att du tycker att det är den finaste blåa färg du någonsin sett i hela ditt liv. (Han älskar verkligen färgen blått.)

Det argumentet bet verkligen. Det fick hans mungipor att gå uppåt istället för nedåt. Ångesten byttes mot förväntan.

Hur det gick? Jättebra! Han tyckte det var jättehäftigt! Och han växte av att ha klarat av detta. Vilken tur att vi inte gav upp direkt när första oron kom. (Men nästa år ska jag också ha på mig hörselkåpor. Och vi gick till grusplanen på skolan, för att undvika att skrämma grannar.)