Jag har inte berättat för er, hur det gick på mötet med dagisföreståndaren om lillebrors situation. Det gick mycket bra! Vi är nöjda, och hon tänker precis som vi:
1) Hon hade redan sagt åt personalen att punktmarkera honom.
2) Hon tycker INTE att det "är sånt som händer", utan att det är vi vuxna (föräldrar och pedagoger) som måste ta vårt ansvar. Pedagogerna måste stötta honom, i hans konflikter.
3) Samtlig personal kommer få handledning av specialpedagog.
4) Den fröken som redan har huvudansvaret för honom, ska få utökat ansvar och eventuellt mer utbildning.
Det som vi ytterligare hade önskat, är att han skulle få en resursperson vid sin sida. Men föreståndaren ville i första hand ta dit specialpedagogen, och det kan vi acceptera. Hon sa att det är svårt att få pengar till en resurs, men om det behövs fixar hon fram det på nåt sätt. Det är ju faktiskt också hennes skyldighet. För förskolor och skolor har inte rätt att neka resurs och hänvisa till dålig ekonomi. Och det oavsett om barnet har en diagnos eller inte. Det är barnets behov som styr.
Vilken tur vi har, som har en sån förstående dagisföreståndare. Hon har även stor förståelse för familjesituationen. Vi har varit ärliga med henne. Om hur barnen är hemma, om hur tufft vi haft det när maken varit sjuk, om hur lite hjälp vi har osv. Hon har alltid stöttat oss, och säger att vi får ha barnen på dagis de tider vi behöver, även när jag i framtiden kommer vara arbetslös. Hon ser hur trötta vi är och hon förstår vilket tempo vi har hemma hos oss. (Hon känner våra barn.) Hon tittade oss i ögonen och sa: "När vilar ni två egentligen?"
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar