Maken är en väldigt engagerad och go pappa. Han gullar och busar med ungarna och ger dem så mycket energi han orkar. Ibland blir det t o m för mycket. Han är för snäll. Försöker klara deras datorspel medan de bokstavligen hoppar omkring och t o m PÅ honom. Det är så klart inte barnens avsikt. De är bara små och glada, eftersom pappa spelar. Eller så händer av misstag som i fredags när lillebror råkade hoppa ner från soffan på makens rygg, så den knakade till. (Han ska ringa sjukgymnasten imorgon, för han fick rätt ont.)
I vilket fall, om någon av dem råkar skada maken, sig själva eller varandra, så blir han rasande arg på bara typ 1 sekund. Det är en naturligt reaktion hos honom, som bara finns där. Han kan inte styra det. Och egentligen är det kanske mer normalt än min reaktion. Eller avsaknad på reaktion. Ibland reagerar jag nämligen inte alls om barnen slår på mig eller varandra. Inte med ilska i alla fall.
Och det är ju inget fel i att bli arg. Om någon slår på en, avsiktligt eller oavsiktligt, vuxen eller barn, så har man självklart rätt att bli arg. Det som är problemet för maken, är att han får ett stort behov av att slå sönder något. Nu vill jag verkligen poängtera att han aldrig någonsin gett sig på varken mig eller barnen. Inte en enda gång har det hänt. Och skulle aldrig göra. Men det har hänt att saker gått sönder. Det är nog så jobbigt.
Men han har kommit på lösningen själv. Han säger att han måste ha något till hands, som han får ta sönder. Det funkar med en bit frigolit som han får gå lös på. Eller ett papper. Jag tror det kommer att bli bra. Förresten, så kan jag nog själv tänka mig att hoppa sönder lite frigolit, de gånger jag blir arg... Och jag misstänker att barnen gärna hakar på. I alla fall lillebror och lillasyster som verkar ha ärvt denna ilska.
När makens fått känna något gå sönder, är också ilskan borta.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar