Idag spelade jag Loreena McKennitt för barnen när vi kom hem från skola och dagis. Jag tänkte att det skulle vara nedvarvande för dem. Så funkar ju jag. Neurotypiska jag....
Killarna brukar spela surfplatta tillsammans, när vi kommit hem. Det är perfekt avkoppling för dem och dessutom faktiskt något som de gör tillsammans. Ofta sitter de och tittar, när den andre spelar. Ikväll satt de så tätt, så tätt tillsammans. Jag, som egentligen är emot opedagogiska datorspel, får nog ändå inse att de har en poäng.... I alla fall i den här familjen.
Lillebror ställde sig vid datorn för att titta på musiken. Bilden på skärmen hörde inte ihop med musiken, så han såg något konfunderad ut. M kom ut till köket och bad mig stänga av med motiveringen: "Buumandet stör mig när jag spelar på paddan. Jag bara spelar fel. Jag undrar bara hur trumman ser ut."
Så det vara bara att stänga av musiken. Får man en sån bra förklaring, så får man ge sig. Så himla bra att M uttryckte hur han upplevde det, istället för att bara skrika rätt ut: "Kan du stääääänga aaaav musiken?". Det har varit lite mycket sådana skrik genom åren.
Och M förklarade även för mig att jag kanske hade bränt maten om jag hade hört ett sånt ljud hela tiden.
Han fick mycket beröm för att han förklarade hur han fungerar. Jag förklarade hur jag fungerar Att jag som är neurotypisk kan stänga av sådana ljud om jag vill, t o m hela musiken. Att det är därför jag sätter på musiken, utan att tänka mig för.
Och vi pratade om att det är bra att han berättar sånt här för andra. Även för klasskamrater. Att det är bra att han säger sådana saker som att han har en extra förstärkare i hjärnan med vissa ljud (cello!), så andra förstår honom. (Det är så vi förklarat hans annorlunda perception för honom.)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar