Lite om neurotypiska mig

Jag tror inte att jag skrivit något inlägg och riktigt förklarat vem jag är, med avseende på diagnoser. Så jag gör det nu.

Jag är alltså mestadels neurotypisk. Jag har funderat och funderar fortfarande mycket på, om och hur mycket dessa drag finns i mig. Jag har ju ändå en pappa med tydliga drag av både asperger och ADHD, och en son med denna dubbeldiagnos. Skulle jag vara länken mellan dem och inte ha några drag? Knappast rimligt, eller? Okej, maken har ju dessa drag också, så det kan förklara Ms dubbeldiagnos. Men ändå? Jag tänker att jag är ett levande bevis på att autism är ett kontinuum. Att autism finns hos många av oss fast väldigt svagt. Och att M har det från två håll och att det är därför det blivit starkt i honom.

Jag har försökt att så ärligt som möjligt hitta alla aspiga egenskaper hos mig själv. Egentligen så känner jag inte igen den verklighet som aspergarna upplever, men jag tycker att jag har en svag dragning åt det hållet med vissa saker. Detta är vad jag tänkt ut:
* Jag trivs rätt bra med att vara ensam. Om jag har tid över, så väljer jag nästan alltid att göra något i ensamhet. Ibland tänker jag att jag ska bli eremit när jag blir pensionär. Flytta till en liten stuga på en vacker bergstopp och bara ha det lugnt och skönt. (Men det kommer inte hända, för jag vill vara nära mina barn och framtida barnbarn.)
* Jag tycker inte om att gå i affärer. Det är lite jobbigt. Rörigt och sen så har jag intressantare saker för mig hemma. Jag har aldrig någonsin fått för mig att åka och shoppa för skojs skull. Jag förstår helt enkelt inte nöjet med det. Jag handlar gärna, men då helst på internet. Och bara när jag behöver något. Men misstolka mig inte nu: Det är INTE så att jag ser alla detaljer i affärerna, och därför blir trött. Jag vill bara hitta det jag behöver, så jag kan åka hem.
* Jag gillar ärlighet och är nog rätt ärlig. När jag var yngre, var jag nog för ärlig i vissa fall, men det har jag (förhoppningsvis) slutat med.
* Jag är en väldigt logisk tjej. Jag tar de flesta beslut baserat på logik, inte på känslor. Maken brukar beskriva mig som en killkompis till sinnet, fast i en tjejs kropp. Och jag har läst teknisk fysik och har lätt för matte och logik. Okej, självklart finns det många tjejer som är duktiga på detta, men faktum är att det var 10% tjejer i årskursen när jag läste. Inget typiskt kvinnligt val av utbildning. Aspergertjejer beskrivs ofta som dragna åt det manliga, logiska hållet, och jag tror att det är så. Kanske är jag 1/4-aspergare eller nåt sånt?

När det gäller ADHD, så har jag ett tydligt drag: Jag har svårt att sitta still och göra ingenting. En gång fick jag ett kort av en vän, där hon skrivit med vackra bokstäver (så jag skulle kunna sätta upp det på väggen?): "Ta dig samman och gör något onyttigt." Det är en bra beskrivning av mig. Jag måste alltid göra något. Vara i rörelse antingen fysiskt eller mentalt. Antingen något på att-göra-listan, eller något som lär mig något. Att titta på en Hollywood-produktion är blä! I alla fall när livet snurrar så fort, som det gör nu.

I övrigt så har jag ingen annorlunda perception, dvs inga sinnesintryck som är förstärkta på något sätt. Jag har inga problem att tolka människor; ansiktsuttryck, underliggande meningar, tonfall osv. Det sociala funkar och jag upplever att mitt minne funkar som hos neurotypiska (bra kortidsminne och inget super-aspie-långtidsminne). Jag har inga specialintressen eller sömnproblem (som beror på mig). Jag är inte ett dugg impulsiv och kan koncentrera mig på vad som helst. Jag har aldrig haft problem i skolan på något sätt, tvärt om. Och inga motorikproblem, utan har haft lätt för skolgymnastik och bollsport. Ja, mestadels är jag nog faktiskt neurotypisk. Jag gjorde ett sånt där ploj-test på facebook om hur pass autistisk jag är. Okej, jag vet inte om det var validerat, men jag hamnade i alla fall på mitten. Jag var lite förvånad över det faktiskt, men men.

Min beskrivning av mig själv, skulle egentligen ha slutat här, om det inte vore för att jag för närvarande är på gränsen till utbränd. Att jag sovit dåligt vissa nätter + ätit LCHF, och då kanske fått lite väl lite kolhydrater till min trötta hjärna. Alltså jag för närvarande: På gränsen till utbränd aspergerdotter, på för lite sömn och för lite kolhydrater. Vad händer då? Det är här det börjar bli intressant för mig. Jag har observerat följande förändringar vissa dagar:
* Jag har haft svårare att solla bort ljud. Flera gånger har jag varit tvungen att stänga av barnfilmen, för att kunna höra mina egna tankar. Väldigt ovanligt för mig, som normalt inte störs av sådana ljud på detta sätt.
* Jag har varit betydligt mer glömsk. Behövt anstränga mig, för att komma på vad det egentligen var som jag höll på med. En skrämmande känsla.
* Jag har haft koncentrationsproblem. Speciellt sent på kvällarna. Då har min hjärna inte funkat alls.
* Jag har haft svårare för plötsliga förändringar. Kommit på mig själv att tycka direkt illa om förändringar i schemat som maken föreslagit. Känt att jag velat ha 1 dags betänketid. Minst! Det har varit jobbigt och energikrävande att tänka om! Jag har behövt mera omställningstid med det mesta. Tillvaron har känts trög. Förvånande att känna så!
* Jag har bokstavstolkat mer. Maken har påpekat för mig att jag övertolkat saker. Det brukar vara tvärt om.
* Jag har varit lättirriterad och haft ett större behov av att gå undan. Jag har faktiskt haft utbrott som inte alls liknar mig. Utbrott där jag blivit för arg, utan egentlig anledning. (Tur maken skickade iväg mig till ett tomt rum.)
* Jag har varit betydligt klumpigare. Snubblat mer och gått in i saker.

Det som gör det intressant, är INTE att jag tror att detta är ett bevis att jag har en aspergare inom mig. Eller ADHD. Nej, så är det nog faktiskt inte. Men jag tror att många av beteenden hos personer med asperger och ADHD kan förklaras av att de helt enkelt är trötta. Och jag kan lägga till att ovanstående beteenden MINSKAT betydligt hos maken, sen vi ändrat om arbetsfördelningen och därmed hållt nere stressen för honom.

Vad tror ni om detta? Vore intressant att få höra.