Translate

lördag 4 februari 2012

Lite om neurotypiska mig

Jag tror inte att jag skrivit något inlägg och riktigt förklarat vem jag är, med avseende på diagnoser. Så jag gör det nu.

Jag är alltså mestadels neurotypisk. Jag har funderat och funderar fortfarande mycket på, om och hur mycket dessa drag finns i mig. Jag har ju ändå en pappa med tydliga drag av både asperger och ADHD, och en son med denna dubbeldiagnos. Skulle jag vara länken mellan dem och inte ha några drag? Knappast rimligt, eller? Okej, maken har ju dessa drag också, så det kan förklara Ms dubbeldiagnos. Men ändå? Jag tänker att jag är ett levande bevis på att autism är ett kontinuum. Att autism finns hos många av oss fast väldigt svagt. Och att M har det från två håll och att det är därför det blivit starkt i honom.

Jag har försökt att så ärligt som möjligt hitta alla aspiga egenskaper hos mig själv. Egentligen så känner jag inte igen den verklighet som aspergarna upplever, men jag tycker att jag har en svag dragning åt det hållet med vissa saker. Detta är vad jag tänkt ut:
* Jag trivs rätt bra med att vara ensam. Om jag har tid över, så väljer jag nästan alltid att göra något i ensamhet. Ibland tänker jag att jag ska bli eremit när jag blir pensionär. Flytta till en liten stuga på en vacker bergstopp och bara ha det lugnt och skönt. (Men det kommer inte hända, för jag vill vara nära mina barn och framtida barnbarn.)
* Jag tycker inte om att gå i affärer. Det är lite jobbigt. Rörigt och sen så har jag intressantare saker för mig hemma. Jag har aldrig någonsin fått för mig att åka och shoppa för skojs skull. Jag förstår helt enkelt inte nöjet med det. Jag handlar gärna, men då helst på internet. Och bara när jag behöver något. Men misstolka mig inte nu: Det är INTE så att jag ser alla detaljer i affärerna, och därför blir trött. Jag vill bara hitta det jag behöver, så jag kan åka hem.
* Jag gillar ärlighet och är nog rätt ärlig. När jag var yngre, var jag nog för ärlig i vissa fall, men det har jag (förhoppningsvis) slutat med.
* Jag är en väldigt logisk tjej. Jag tar de flesta beslut baserat på logik, inte på känslor. Maken brukar beskriva mig som en killkompis till sinnet, fast i en tjejs kropp. Och jag har läst teknisk fysik och har lätt för matte och logik. Okej, självklart finns det många tjejer som är duktiga på detta, men faktum är att det var 10% tjejer i årskursen när jag läste. Inget typiskt kvinnligt val av utbildning. Aspergertjejer beskrivs ofta som dragna åt det manliga, logiska hållet, och jag tror att det är så. Kanske är jag 1/4-aspergare eller nåt sånt?

När det gäller ADHD, så har jag ett tydligt drag: Jag har svårt att sitta still och göra ingenting. En gång fick jag ett kort av en vän, där hon skrivit med vackra bokstäver (så jag skulle kunna sätta upp det på väggen?): "Ta dig samman och gör något onyttigt." Det är en bra beskrivning av mig. Jag måste alltid göra något. Vara i rörelse antingen fysiskt eller mentalt. Antingen något på att-göra-listan, eller något som lär mig något. Att titta på en Hollywood-produktion är blä! I alla fall när livet snurrar så fort, som det gör nu.

I övrigt så har jag ingen annorlunda perception, dvs inga sinnesintryck som är förstärkta på något sätt. Jag har inga problem att tolka människor; ansiktsuttryck, underliggande meningar, tonfall osv. Det sociala funkar och jag upplever att mitt minne funkar som hos neurotypiska (bra kortidsminne och inget super-aspie-långtidsminne). Jag har inga specialintressen eller sömnproblem (som beror på mig). Jag är inte ett dugg impulsiv och kan koncentrera mig på vad som helst. Jag har aldrig haft problem i skolan på något sätt, tvärt om. Och inga motorikproblem, utan har haft lätt för skolgymnastik och bollsport. Ja, mestadels är jag nog faktiskt neurotypisk. Jag gjorde ett sånt där ploj-test på facebook om hur pass autistisk jag är. Okej, jag vet inte om det var validerat, men jag hamnade i alla fall på mitten. Jag var lite förvånad över det faktiskt, men men.

Min beskrivning av mig själv, skulle egentligen ha slutat här, om det inte vore för att jag för närvarande är på gränsen till utbränd. Att jag sovit dåligt vissa nätter + ätit LCHF, och då kanske fått lite väl lite kolhydrater till min trötta hjärna. Alltså jag för närvarande: På gränsen till utbränd aspergerdotter, på för lite sömn och för lite kolhydrater. Vad händer då? Det är här det börjar bli intressant för mig. Jag har observerat följande förändringar vissa dagar:
* Jag har haft svårare att solla bort ljud. Flera gånger har jag varit tvungen att stänga av barnfilmen, för att kunna höra mina egna tankar. Väldigt ovanligt för mig, som normalt inte störs av sådana ljud på detta sätt.
* Jag har varit betydligt mer glömsk. Behövt anstränga mig, för att komma på vad det egentligen var som jag höll på med. En skrämmande känsla.
* Jag har haft koncentrationsproblem. Speciellt sent på kvällarna. Då har min hjärna inte funkat alls.
* Jag har haft svårare för plötsliga förändringar. Kommit på mig själv att tycka direkt illa om förändringar i schemat som maken föreslagit. Känt att jag velat ha 1 dags betänketid. Minst! Det har varit jobbigt och energikrävande att tänka om! Jag har behövt mera omställningstid med det mesta. Tillvaron har känts trög. Förvånande att känna så!
* Jag har bokstavstolkat mer. Maken har påpekat för mig att jag övertolkat saker. Det brukar vara tvärt om.
* Jag har varit lättirriterad och haft ett större behov av att gå undan. Jag har faktiskt haft utbrott som inte alls liknar mig. Utbrott där jag blivit för arg, utan egentlig anledning. (Tur maken skickade iväg mig till ett tomt rum.)
* Jag har varit betydligt klumpigare. Snubblat mer och gått in i saker.

Det som gör det intressant, är INTE att jag tror att detta är ett bevis att jag har en aspergare inom mig. Eller ADHD. Nej, så är det nog faktiskt inte. Men jag tror att många av beteenden hos personer med asperger och ADHD kan förklaras av att de helt enkelt är trötta. Och jag kan lägga till att ovanstående beteenden MINSKAT betydligt hos maken, sen vi ändrat om arbetsfördelningen och därmed hållt nere stressen för honom.

Vad tror ni om detta? Vore intressant att få höra.

13 kommentarer:

  1. Jag har samma tankar som dig. Jag har ingen diagnos själv, men känner igen delar av mig i min son som har en aspergerdiagnos. Också jag är på gränsen till utbränd och har märkt samma förändringar hos mig. Jag har kanske de dragen även i vanliga fall, men inte lika starkt och jag klarar av att hantera det när jag mår bättre.

    Det får mig såklart att fundera på hur min sons vardag ser ut för honom egentligen. Hur mycket beror på hans asperger och hur mycket beror på att han är överbelastad? Spontant vill jag bara anpassa mer, och tvinga skolan att göra än mer.

    SvaraRadera
  2. Intressant! Jag har hört på annat håll, sen jag skrev inlägget, att utbrändhet hos NT liknar ADHD. Att det är samma delar av hjärnan som drabbas. Och att man ska akta sig, för att det inte är säkert att man lyckas komma tillbaka om man väl blir utbränd. Tänkvärt eller hur?! Akta dig.... Det tänker jag göra. T ex finns det massa leksaker på golvet och disk kvar i köket. Men jag tänker gå och lägga mig istället.

    Och den där gränsdragningen vad som är asperger och vad som är trötthet är jätteviktig. För det känns som att aspergerdelen av en person är okej, men inte tröttheten. Den måste bort. Det är ju inte rätt att de ska gå omkring och vara trötta/utmattade hela tiden.

    SvaraRadera
  3. Jag funderar på om ditt driv, ditt engagemang och din perfektionism som syns här i bloggen kan vara de bra sudorna i npf. Och om tröttheten, utmattningen är de dåliga.

    SvaraRadera
  4. Hm, ja det syns kanske ja.... Men tack! :) Om diagnos "(för) duktig flicka" hade funnits hade jag garanterat fått den.... Jag brukar säga att det är min förbannelse, så det kanske ligger nåt i det. Idag har jag dragit ner på takten och det känns jättebra. Har läst sagor för barnen och tagit det lugnt i soffan. Skönt och välbehövligt.

    SvaraRadera
  5. kan nog stämma. brukar känna mig mer aspig när jag är trött eller stressad. de negativa sidorna med AS kommer fram mer då. har jag det å andra sidan lugnt omkring mig så kan jag ibland nästan känna mig "normal".

    var tvungen att le åt din beskrivning: "Maken brukar beskriva mig som en killkompis till sinnet, fast i en tjejs kropp." är typ så hemma hos oss också med den skillnaden att om jag är en killkompis i en tjejs kropp så är min man en tjejkompis i en killkropp. :)
    vi gjorde ett sånt där Simon Baron-Cohen test (http://eqsq.com/tag/simon-baron-cohen/) på nätet på skoj och han fick resultatet att han har en kvinnlig hjärna och jag en extremt manlig. :D

    SvaraRadera
  6. Intressant, det första du skriver!

    Hehehe, det där testet ska vi också göra! Låter kul! Tack! :) Återkommer här med resultatet (i alla fall mitt).

    SvaraRadera
  7. Här är mitt resultat. Alltså Extreme Empathizing. M a o inte så manlig som jag trodde.....

    Respondent Average EQ Average SQ Brain Type
    Males 39.0 61.2 Systemizing
    Females 48.0 51.7 Empathizing
    Your Score 74 45 ExtremeEmpathizing

    SvaraRadera
  8. intressant... :)
    minns inte exakt hur många poäng jag fick, men minns att resultatet för min del var 'extreme systemizing'

    SvaraRadera
  9. Det som förvånade mig mest, är att jag hamnar under medel för kvinnor när det gäller systematisering. Jag är ju civilingenjör och därmed rätt bra på matematik och programmering, så det känns rätt konstigt.

    SvaraRadera
  10. Jag ser ju att det är längesedan du skrev detta. Men ojojoj vad jag känner igen mig! Min son har alltså autismspektrumstörning, antagligen asperger, men vi har inte fått diagnosen ännu.
    Jag är också civilingenjör! :-) Jag älskar logik och matte och jag älskar att ha rätt!! Och det har jag märkt blir konstigt här hemma. Sonen är grymt envis och ska ha saker på speciella sätt och man får inte göra fel. Och fastän jag ibland går på knäna av trötthet så kan jag tamigtusan inte låta bli att hålla med honom! Fastän det är mot mig han strider. Rätt ska va rätt! Det går liksom inte att fuska eller ta genvägar här... Du kanske känner igen dig?


    Hur som helst. Senaste månaderna har jag mått skit. Utredningen har pågått och det jag kanske hoppats på var trots och en fas hos min lille kille går liksom inte över. Jag har grubblat dag och natt och nu har jag gått in i nån slags dvala. Jag orkar ingenting, jag tänker superlångsamt, orkar bara jobba några timmar och har inget tålamod här hemma.
    Så googlar jag runt på nätet och förstår att föräldrar (särskilt mammor) till barn med autism har onormalt höga stressnivåer! Och nu läste jag det du skrivit. Vad tror du? Vad beror på vad? Har jag fått ett barn med autism för att jag helt enkelt är en överambitiös, målinriktad, slappnarförf-naldrigavmamma? Är jag känsligare för stressen jag utsätts för när jag som fyrkantig person inte längre har kontroll? Eller är det helt enkelt så, att vilka mammor som helst som har extra krävande barn springer rätt in i väggen en vacker dag, av ren utmattning?!
    Hur tänkte du tillslut. Vad kom du fram till? Hur tog du dig ur det och hur gör du för att aldrig komma dit igen? Hur gör du för att få sova tillräckligt med 3(!!!) barn?? Alla tips emottages tacksamt... Om och när du orkar och har tid :-)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Vad intressant! Fast jag känner inte riktigt igen mig. Mitt sätt är alltid det rätta. :D Och jag vill bestämma. Jag går bara med på att barnen får sin vilja igenom för att jag inte orkar strida.

      Nej, jag tror att du är aspergerdotter precis som jag. Kanske har du som jag: Skaffat barn med en man som är lik din pappa? Jag chansar nu, men vad tror du?

      Detta stämmer verkligen på mig: "överambitiös, målinriktad, slappnarförf-naldrigavmamma" Men jag är extremt stresstålig, och det är kanske du också? Vi utsätts för rätt mycket. Det vet du va? Du har inte skapat detta med ditt sätt. Tänk inte så! Då får jag säga till dig på skarpen. ;) Alla mammor kan gå in i väggen.

      Jag kom ur det för att barnen började sova bättre och blev större. Under tiden när jag "trampade vatten", så la jag upp symptomen ovan på en sida, och där sa flera personer till mig att de kände igen det från innan de gick in väggen. De sa också till mig att vila, när kroppen sa "vila". Att det var farligt att ignorera dessa signaler från kroppen. Så jag vilade. Lät leksakerna på golvet ligga och skalade av allt som inte var nödvändigt. Jag hann förstås inte tänka så mycket mer. Fick bara härda ut och agera. Sömnbristen kunde jag inte göra något åt, så jag accepterade den. Det var bra för då stressade jag inte upp mig över det i alla fall. Och jag slog ner på takten och kraven. Gick inte med på utflykter osv.

      Jag har faktiskt inte tänkt tanken att de ska hända igen. Barnen är ju större, och mår så mycket bättre tack vare kostomläggningen. Kommer jag på fler tips, skriver jag dem här.

      Jag har två senare inlägg om detta här:

      http://aspergermamma.blogspot.se/2012/11/varfor-jag-inte-gatt-in-i-vaggen.html
      http://aspergermamma.blogspot.se/2012/12/var-familjs-spelplan.html

      Radera
  11. Du har radat upp en massa beteenden hos dig själv och så avslutar du det hela med följande mening:
    "Och jag kan lägga till att ovanstående beteenden MINSKAT betydligt hos maken, sen vi ändrat om arbetsfördelningen och därmed hållt nere stressen för honom"
    VEM SNACKAR DU OM DIG ELLER DIN MAN??? Låter enanings förvirrat..

    SvaraRadera
    Svar
    1. Nej inte alls förvirrat. Du har missat hela poängen med inlägget. Läs om inlägget. Det hela handlar om att jag tror att grunden till bådas beteenden är hög stress och trötthet.

      Radera