Tema extra stöd: Lillebrors pedagoger får verktygen

Vi har valt att låta lillebror börja nollan helt utan resurs. Det är för att det gått så bra på dagis hans sista år. De flesta bitar har liksom bara fallit på plats. Och då har det känns fel att låta honom ha ett vuxet "hjälp-jag". Men nu är det ny personal och ny miljö. Vi får helt enkelt se..... Den nya personalen gör ett försök. Vi har en öppen kommunikation med dem. De hade bett mig att komma på sitt personalmöte i måndags och berätta lite kort om lillebror, främst att ge verktygen. Smart, smart personal! De fick 6,5 års beprövad erfarenhet av lillebror inklusive våra bästa tips och trix komprimerat på 30 minuter.

Här är de stödanteckningar som de fick av mig, utskrivet på papper.

• Blodsockret – håll koll på att han äter, speciellt proteiner dvs köttet. När blodsockret dyker bryter han ihop i sammanbrott/utbrott. Det finns ingen pedagogik som jag känner till som reder upp sammanbrotten som beror på blodsockerfall. Ge frukt eller mat för att få upp blodsockret igen. 
• Han har stark logik. Utnyttja den. Förklara varför, men inte för komplicerat. Enkel logik. "Lillebror" gör sällan saker för att en vuxen säger det åt honom om han inte förstår poängen med det. Om "lillebror" förstår VARFÖR så går allt mycket lättare.
• Behöver ibland stöd med att förstå kamrater. Kan snabbt bli arg och slåss. Det är en stark impulshandling, så förebygg! Det är bra om en vuxen är med och lyssnar och tolkar mellan barnen, och reder upp situationen INNAN det eskalerar för lillebror. Ibland hjälper det att lägga orden i munnen på "Lillebror". ”'Lillebror' säg:…..” Påminn honom att säga ”stopp” när han inte vill. När han blivit arg, så är kommunikationen in till hans hjärna avstängd och man får försöka lugna ner honom innan det går att prata med honom igen. Ta tillhyggen ifrån honom direkt! Hans logik gör att han slår tillbaka med samma antal slag som han blivit slagen med. Om någon stöter emot honom av misstag en gång, så slår han tillbaka en gång. Osv. Han ger sig inte på någon och slåss besinningslöst. Det kan vara bra att veta, när  man själv känner paniken i bröstet som vuxen. Men försök att stoppa honom!
• "Lillebror"smittas lätt av andras känslor, s k affektsmitta. Därför är det viktigt att man som vuxen är lugn i de flesta lägen, speciellt när han är upprörd. Blir man själv uppjagad, så blir han ännu mer uppjagad. Man kan lugna ner honom genom att själv vara lugn och intyga att det han är arg över kommer lösa sig. Se det som att ni sitter vid ratten med hans känslor och måste "styra" honom i lugn och trygghet. Ge konkreta förslag på lösningar. Att lyssna och är bra och drar ner tempot. Att återkoppla att man förstått vad han sagt drar ner tempot och ger en själv tid att tänka ut lösningar.
• Beröring lugnar honom ibland. Det kan dock variera mellan vuxna och hur väl han känner någon. Kan vara bra att testa sig fram. 
• Behöver tydlighet. Behöver veta: När? Hur? Var? Med vem? Hur länge? Varför? Osv. Använd timglas eller timstock ifall tidsaspekten är ett problem. Han kan även klockan till viss del. Ge tydliga, inte för långa instruktioner. Gärna i skrift/bild. (Orden försvinner, bilder och text finns kvar.) Utgå ifrån att han behöver en påminnelse ibland. Han gillar regler, men se upp så han inte blir ”regelpolis” och håller efter att regler hålls. Var tydlig med att det är vuxnas ansvar att tillrättavisa andra barn.
• Han blir busig när han har tråkigt. Kan få för sig att springa iväg. Det är svårt att avbryta honom när han är på bushumör. Allvarliga samtal funkar inte så bra då. Han försöker fjanta bort allvaret. Han vet inte riktigt hur han ska hantera situationen plus att vuxna som är arga ser lite roliga ut för honom. Ignorera fjantet. Försök att se neutral ut. Avled genom att hitta på något intressant. Det som intresserar honom: Matematik, fysik, rymden, natur, datorspel. Berätta gärna efteråt hur han skulle ha gjort, dvs lär honom andra sätt att bete sig än att fjanta. Berätta vilket beteende som du hade velat att han skulle ha, och som hade rett upp situationen.
• Hade i våras en kort period på förskolan då de andra barnen sprang iväg från honom. Han har lite svårt att våga fråga om han får vara med, för han är rädd att få ett nej. Då kan han istället gå fram och ta något. Lär honom hur han ska göra istället. ”Backa bandet”!
• Se till att han förstår att ”vi” innefattar honom själv också. Speciellt instruktioner vid samlingar.
• Kommunicera med honom på hans ”språk”, om inget funkar. Just nu så relaterar han mycket till datorspel. Olika banor man ska klara och låsa upp. Och att man får olika poäng för olika saker. Använd gärna det i skolarbetet, dvs gör det till en datorspelslek om han inte samarbetar.
• Sätt gärna ord på era egna och andras känslor, som han kan ha lite svårt att förstå. Dra ner tempot och visa tydliga miner.
• Behöver lite extra stöd med att komma i tid, att hålla rätt på sina saker och veta vart han ska. Skolans ordningsregler innefattar många av hans svårigheter. Han behöver snarare stöd med detta, än ”regeldrillning”. Han vet vad som gäller och gör sitt bästa. Fokus på skolregler ger tyvärr ett dubbelt misslyckande. ”Inte nog med att han har svårt att hejda sina inpulser/hålla rätt på sig. Han bryter mot skolreglerna också…..” Stärk honom när han gör rätt istället! 

De fem pedagogerna på mötet lyssnade intresserat.  Nickade och ställde följdfrågor. Vi avslutade med att konstatera att nu är vi ett team, alla vi vuxna kring lillebror. Detta var bara ett första möte. Det blir fler om det behövs och de kan alltid fråga oss när de ser oss. Jag rekommenderade dem speciellt att fråga maken som är den som hämtar. Han är fenomenal på att förklara lillebrors känslor, eftersom de är så lika. Jag brukar själv fråga honom.

Jag är så tacksam att vi har så engagerad, prestigelös personal, som förstår att lyssna på oss. Som förstår att vi underlättar för dem. Att vi hjälper dem ta god hand om lillebror för allas bästa. Och att vi absolut inte ifrågasätter deras kompetens som pedagoger.

Varför är det inte så överallt i Sverige? Är det inte rätt självklart att man måste hålla ihop som ett team? Varför har vuxna prestige när små barn har det kämpigt? Och varför beskyller vuxna varandra för barnets beteenden som inte barnet kan rå för, istället för att lägga fokus på att hjälpa och stärka barnet?