Om skuld och kejsarsnitt

Jag klandrade länge mig själv för den långdragna förlossningen, för de totalt 3,5 dygnen inklusive 18 timmar på förlossningen. Att jag var "duktig flicka" och skulle försöka föda honom vaginalt så länge. Jag kämpade på fastän jag inte öppnade mig en centimeter på 6 timmar. Jag fick epidural och sen orkade jag 1,5 timme till, knäståendes, t ex. Sista timmen innan kejsarsnittet hade jag förstås gett upp, men inte läkaren, som vred upp Syntocinonet lite till, för ett sista försök. Jag bad att få lustgas och fick det fastän man inte ska behöva det när man har epiduralbedövning. (Syntocinon är konstgjort Oxytocin, sk värkstimulerande som gör att livmoderna drar ihop sig och därmed öppnas.)

Jag gick länge med en klump skuld i magen: Vad hade hänt om jag hade tiggt och bett om ett kejsarsnitt i ett tidigt skede? Hade han klarat sig undan autismen då? Fick han hjärnskador av att ligga lite snett i mitt bäcken så länge? Han var förstås inte så särskilt medtagen när han kom ut. Lite, men inte anmärkningsvärt.

Jag tog mod till mig och frågade de som utredde honom, när han fick sin autismdiagnos (HFA). Det var inte kul att fråga, men jag tänkte: "Nu eller aldrig! Jag måste få veta!" Och vet ni vad de svarade? Jo, att det var tvärt om!!! Det var förmodligen autismen som hade gett den långa förlossningen. Mammor de träffar berättar ofta om långdragna förlossningar. Tydligen så har barnen en låg nivå av Oxytocin. Inte konstigt att det behövdes Syntocinon för att det skulle hända något....

Så jag släppte skulden. Det var i samma veva vi började upptäcka aspergerdrag hos flera av männen i släkten, så det var inte så svårt. Men ofantligt skönt! Det skrivs en del att autism beror på flera olika mutationer bl a shank3-genen. Så jag tror på genetik + eventuellt att miljöfaktorer som tillsatser, socker och gluten som kan förvärra symptomen. Eller förbättra, t ex omega-3.

Jag vet inte om min mamma släppt skulden över sin genetiska sjukdom (Hereditär Spastisk Parapares). När hon var som mest knäckt, sa hon till oss, sina tre barn, att hon aldrig hade satt barn till världen om hon hade vetat.... (Det är 50% risk att ärva genen.) Jag hoppas hon har ändrats sig. Ett liv med halta ben är mycket bättre än inget liv alls.... Man måste tänka utifrån individens perspektiv, inte samhällets (som gärna ser att dessa gener försvinner och därför erbjuder provrörsbefruktning om man har mammas gen). Det förklarade vi för henne. Och med exakt samma resonemang: Ett liv med autism, är mycket bättre än inget liv alls. Nu menar jag inte att det behöver vara så himla hemskt att leva med autism, men ur skuldsynpunkt: Jag kan släppa skulden! M vill hellre leva med autism, än inte alls! Det är ju han, dvs det ingår i hans genuppsättning. Det ägg och den spermie som han är skapad av innehöll dessa gener. Det är ett paket! Det gick inte att plocka ut vissa gener och byta ut, ens om det hade varit provrörsbefruktning. Det hade i sådana fall blivit ett annat ägg och/eller en annan spermie som hade använts, och det hade ju blivit en annan person! Och exakt samma tänk gäller ju för min mor. Åh, om jag bara kunde få henne att förstå det!

PS. Mina barn har inte kommit till via provrörsbefruktning p g a min mors gen, eftersom jag då inte kände till den. Nu i efterhand har jag gentestat mig, och jag har inte ärvt den. Jag har ärvt min pappas friska gen. Det betyder även att alla mina tre barn har min pappas friska gen, eller min mans friska gen. :) Ingen av oss kommer utveckla min mors sjukdom! (Och inte heller mina framtida barnbarn osv.)