De föräldrar som påstår att de aldrig tappar humöret och blir liiiite för arga på sina barn är få. Jag har hittills inte träffat någon. Och om jag gjorde det, så skulle jag inte tro på vederbörande.
I den här familjen, är det som jag skrivit om tidigare, hög press och stress på oss föräldrar, mestadels beroende på 3 intensiva barn och 2 föräldrar varav den ene är sjuk och i perioder måste gå undan. Det tröttar ut och stressar den förälder som är kvar; mig. Och lägg till att den sjuke föräldern som har ont i kroppen, har flera aspergerdrag och annat som gör det jobbigt för honom att ta hand om vilda barn, t ex: Jobbigt med många intryck, ljud osv på en gång, att han ser hemskheter hända i sitt inre så fort det är ett tillbud (som jag skrev om i mitt förra inlägg). M a o fysisk smärta i kombination med hög stress. Och lägg till en liten autist som vill vara med i alla vuxendiskussioner som vi försöker ha, när vi tar hand om klättrande och missnöjda barn. "Neeej, jag vill INTE äta ris till middag. Jag vill äta pasta!" osv osv.
Ja, jag ska inte försöka rättfärdiga att vi föräldrar tappar humöret ibland. Det är ju inget som små barn ska behöva vara med om, egentligen. Jag vill dock påpeka att ingen av oss slåss utan det handlar bara om att bli lite för arg, att man tappar kontrollen över vad man säger. Eftersom detta naturligtvis inte är okej, enligt någon av oss, har vi utarbetat en metod som funkar för oss. Det började när maken identifierade att han kände att ett utbrott var på väg några sekunder innan det kom. Han fick alltså en förvarning. Och jag märker ofta att det är på gång, innan han själv märker det. Lösningen är egentligen rätt enkel och logisk: Han får gå undan på studs, och oftast väljer han garaget. Ibland, när han har ont, lägger han sig i sängen istället.
Vi utvecklade snabbt kodordet: "Garageläge!" som gäller oss båda. När en av oss, vem som, säger detta får den som har "garageläge" släppa allt den har i händerna och snabbast möjligt gå undan, och kanske med något att äta, t ex en banan, ifall det finns misstanke om lågt blodsocker. Det spelar ingen roll att det krävs 2 vuxna, för att barnen ska bli omhändertagna på ett bra sätt, och för att man själv ska orka. Det är ändå bättre att ha hand om tre barn helt själv, än att ha hand om tre barn tillsammans med någon som har ett utbrott. Och förresten, det blir oftast inget utbrott om den som har garageläge går undan i tid. Och man får hålla sig borta tills man sansat sig, dvs så länge man behöver. Okej, vi vet ju båda två att vi måste tillbaka så fort vi lugnat oss. Och efteråt, när hela familjesituationen lugnat ner sig, analyserar vi varför garageläget uppstod, så vi kan undvika liknande situationer i framtiden.
När det gäller våra barn har även de "garageläge" (liksom förmodligen samtliga barn i denna värld). Då gör vi likadant. En av oss tar undan det barnet och t ex går ut, går till uterummet, går in om familjen är ute osv. För M funkar det rätt bra att gå in i stora sovrummet som är tomt på intryck. Då kommer han på varför han är arg (hungrig, törstig, bajsig, kissig). Den vuxne är med hela tiden. Och ofta får man ta med en matbit för att höja blodsockret. Det är rätt jobbigt för kroppen när det händer, speciellt om utbrottet hinner komma. Barnen är tunga, men bättre att bära iväg ett barn än att hela familjen blir stressad. Och den som har gått iväg med barnet, brukar använda sig av distraktion ("Titta en snigel har klättrat hela vägen upp på husväggen!") - en småbarnsförälders bäste vän!
Jag tror inte att barnen tar skada av detta: Att man går undan när man blir för arg, och att vuxna också kan bli för arga. Däremot tar barnen definitivt skada av att föräldrarna tappar kontrollen. Det skapar otrygghet och saker som kommer ur ens mun kan sitta kvar länge i det lilla barnets psyke. Tyvärr är det många gånger lägstanivån som räknas, när man är förälder. Säger man en enda dum sak som man inte menar, kan barnet minnas detta tydligare, än alla gånger man berättat hur mycket man älskar det. Tyvärr.
Slutligen vill jag påpeka att jag man alltid bör söka professionell hjälp vid fysisk misshandel. Då räcker inte några enkla knep. Och det är oerhört starkt att söka hjälp för detta. Som maken så klokt sa: "Skam den som är för stolt för att be om hjälp och låter sina barn/anhöriga lida istället."
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar