Jag har kommit på att jag måste ändra mig på en punkt och att jag gjort fel i många år. Jag skäms nästan för att skriva det, men jag har klandrat maken för att han är orolig. Jag har tyckt att han måste skärpa sig. Men det kan han inte. Inte utan hjälp i alla fall. Han kan inte hjälpa att han ser ett skräckscenario i sitt huvud varje gång något farligt är på väg att hända eller varje gång han råkar tänka att det kan hända. Med blodiga detaljer och allt. Tänk så stressande för honom!
Jag är så glad att han berättat detta för mig, och att vi äntligen förstår hur olika vi fungerar. Varje gång vi har ett tillbud med barnen här hemma, så kommer hans hjärna in på det allra värsta som kan ha hänt. Sen är det svårt för honom att se och lita på att det bara blev ett blåmärke, eller något som går över av sig självt. Okej, rent logiskt förstår han efter ett tag, men initialt kommer alla dessa bilder upp inom honom. Som 1000 bilder, säger han själv. Han säger att han ser varje millisekund av värstascenariet av fallet i sitt inre.
Själv gör jag nog bara en logisk analys av det som hände medan jag tröstar barnet. Jag är nog rätt lugn av mig i de situationerna, lägger mina känslor åt sidan och agerar efter vad jag tror är bäst, och det är oftast att trösta barnet och kanske kyla lite. Det är en tillgång, men retar maken oerhört. Han tror inte jag tar det som hände på allvar, bara för att jag inte blir lika upprörd som honom. Ungefär som att han tror att jag struntar i barnet.
Jag minns hur det var innan barnen kom. Då brukade maken bli orolig när jag skulle gå och handla utan honom och han brukade säga saker som: "Gå försiktigt över vägen!". Jag blev grymt irriterad på detta och kände mig förolämpad. Jag var ju vuxen och fullt kapabel att titta vänster-höger-vänster. Men nu förstår jag hur han fungerar. Han ser mig ligga på vägen blodig, i sitt inre. Å det väldigt detaljerat. Han kan inte "inte se" det. Det är dags att jag lägger stoltheten åt sidan (för det är inte alls det det handlar om, han vet att jag kan och han litar på mig), tar ett djupt andetag och säger saker som "Ja, jag lovar att vara försiktig" så lugnt och så mycket på allvar som jag kan. Och med handen på hjärtat säger jag "Kör försiktigt!" varje gång han ska ut och köra bil... Tänk om han hade snäst åt mig: "Men jag kan väl köra bil?" varje gång jag sa det i välmening.
En annan sak som jag märkt hjälper är att skicka SMS ofta, helst innan han hunnit bli orolig nog för att skicka ett SMS till mig. Han kan ju verkligen inte hjälpa att oron smyger på honom titt som tätt, så jag brukar skicka korta SMS om att allt är bra med mig och barnen, när vi är ifrån varandra. En rätt liten uppoffring från min sida, eller hur?! Jag vill ju att han ska må bra. Jag ser det numera som ett effektivt sätt för mig att ta bort lite av hans oro och få honom att må bra. Inte som att jag blir kontrollerad och förolämpad.
Men hur han initialt ska hantera alla dessa bilder som dyker upp i hans inre och hålla nere alla negativa känslor som de medför, vet jag inte. Det behövs förmodligen en expert till att hjälpa honom med det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar