Nätverka!

Nyligen har jag fått ett antal nya vänner på facebook som jag aldrig träffat irl (=in real life): personer som själva har diagnos och/eller anhöriga med diagnos. Verkligen på tiden! Jag har skrivit till flera stycken av dem och det är tydligt att var och en av dessa kan ge och lära mig mycket. Och jag dem. Och vi kan framför allt känna igen oss i varandra eller varandras makar. Och våra barn beter sig på liknande sätt. Jag tycker faktiskt att det är jättehäftigt och kan bara uppmuntra er andra att göra likadant!

Några av de jag fått kontakt med:

* En kvinna som själv har diagnos och dessutom har barn med diagnos. Hon påminner mycket om min man och hon säger att jag "låter" som hennes man när jag skriver kommentarer. Hon kan förklara för mig hur maken fungerar och tänker, och jag kan göra detsamma med hennes man (men hon verkar inte behöva det). Dessutom verkar hon ha tappat tron på människor. Hon skriver att hennes intryck är att folk inte vill förstå. Jag hoppas kunna förmedla till henne, att många av mina vänner visst vill förstå, och på så sätt ge henne kraft att leva sitt liv och vara precis den hon är. Det som jag tycker är häftigt med henne, är att hon insett och accepterat sin egen diagnos. I princip alla vuxna jag känner/har känt är odiagnostiserade och rätt många av dem vet inte om varför de är annorlunda. Så jag tycker den här kvinnan har kommit långt, och det är väldigt häftigt för mig att höra "ur hästens mun" hur det är att ha Asperger, förutom det min make berättar för mig. Hon verkar vara väldigt högfungerande och duktig på många saker.

* En kvinna med två vuxna pojkar med diagnos. Hon verkar vara en skön och avslappnad kvinna som gör allt för sina barn. Hon har otroligt mycket att lära mig och igenkänningsfaktorn är hög. Både hon och jag brukar få roliga och ärliga kommentarer av våra killar. Vi skrattar åt dem, för vi är inte känsliga. Jag kan berätta för henne vad maken gjort, för att lyckas i livet. Hon kan berätta för mig hur hennes söner varit/är som tonåringar och unga män och förbereda mig på hur M blir när han är äldre. Dessutom är igenkänningsfaktorn hög, t ex kom vi på att en av hennes killar, precis som maken när han var liten, ville ha svarta tapeter. Ja, det är en massa småsaker som är lika, helt enkelt. Vi har mycket kul tillsammans!

* En ung kvinna med diagnos. Jag försökte lugna henne igår, med samma knep jag kör med på M, och då sa hon att jag låter som hennes mamma. Att jag skrev exakt samma sak som hennes mamma sagt till henne. Hon skrev att hon är glad att vi hittat varandra och jag håller med. Vi har mycket att ge varandra. Hon kan förbereda mig på Ms tonår och ungdomstid. Jag är glad att jag var och lyssnade på Emma Magnusson när hon föreläste, för den här tjejen verkar vara rätt lik Emma. Jag ser fram emot att lära känna henne och hjälper henne gärna i livet, om jag kan.

* En kvinna som är i liknande situation som jag själv, bara att hennes man fått diagnos men inte hennes son. För mig är det ju tvärt om. Hennes man har fått en hel del hjälp med att strukturera tillvaron, och den här kvinnan har erbjudit mig tips och råd att göra motsvarande här hemma. Det behövs verkligen, så den hjälpen tar jag gärna. Jag hoppas kunna hjälpa henne med tips och råd kring hennes son, som ännu inte fått diagnos. Dessutom bor vi nära varandra och ska träffas irl!

* En man som har en gravt autistisk flicka och som brukar göra film om henne. Han och jag verkar tycka lika på många sätt, även att våra barn är väldigt olika. Det som framför allt är lika mellan oss, är att vi båda vill visa och berätta hur våra barn är. Och att vi båda går mycket på magkänsla med vad som är rätt för våra barn.

* Lokförarens fru. Jag vet inte om jag kan hjälpa dem på något sätt. Det verkar vara ett svårt ärende. Men jag ska försöka med det jag kan. Och stötta honom att känna att han kan, och att det är samhället och lagarna som brister - inte han! Förutom att jag är väldigt upprörd över hur den här mannen blivit behandlad och gärna följer hur det går, så kan jag lära mig mycket om hur diskriminering i samhället fungerar.

Sen slutligen har jag några nya facebook-vänner till, som jag ännu inte skrivit till, men jag tänker göra det för jag är övertygad om att samma sak gäller där: Vi har mycket att ge varandra. Förresten så gäller det alla människor man möter, precis alla; gammal som ung, vuxen som barn, kvinna som man, intelligent som mindre intelligent, osv. Är vi beredda att vara ödmjuka, lyhörda och lyssna på varandra, kan vi alla lära varandra många saker.