I veckan läste jag boken "Snurran på dagis" för lillebror och lillasyster. Den boken var som "handen i handsken" på de två, som bråkar och slåss som katt och råtta här hemma. Lillebror har lätt för att ta till våld även på dagis, när det blir ett missförstånd mellan honom och någon dagiskompis. Han är aldrig obevakad, av denna anledning. Personalen är alltid med och hjälper honom med kommunikationen och avvärjer konflikter. Och skyddar de andra barnen.
I alla fall: Boken handlar om två katter som bråkar om leksaker och slåss. De häller sand i ögonen på varandra och vill absolut inte leka med varandra, fastän de egentligen är bästa kompisar. Det låter kanske lite brutalt, men jag tycker att boken är fint gjord. Teckningarna är tydliga, med mycket svart-vitt och lite färg. Bilderna är en bra utgångspunkt att prata med barnen om hur de olika katterna känner och vems tur det är att ha den nya hinken, osv. Med andra ord en bra utgångspunkt för att öva mentalisering, det vill säga att försöka resonera sig fram till hur motparten känner vid en konflikt.
Småttingarna följde boken med spänning och vi pratade om hur katterna skulle gjort istället. Turats om, förklarat och varit snälla mot varandra. Och absolut inte kastat sand, för det leder bara till att båda två får sand i ögonen.
Det jag tycker var lite negativt med boken, är att texten är skriven i första person, det vill säga jag-form. Jag gjorde om texten till tredje person och kallade katterna vid namn, för småttingarna hade inte förstått annars. Och så pratade vi mycket kring bilderna naturligtvis. Det gör vi alltid när vi läser saga.
Naturligtvis blev katterna sams på slutet. Och kom på att en av dem kunde ha den nya spaden, och den andre den nya hinken.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar