Då var det dags för ett temainlägg igen. Jag tror och hoppas att jag respekterar de flesta andra människor. Jag har verkligen tagit till mig det Ross Greene säger:
"Kids do well if they can."
Eller på svenska, även innefattande oss vuxna:
"Människor gör det riktiga om de kan."
Det betyder alltså att om någon:
* Skriker
* Har barn som slår andra barn
* Har glömt skicka med sitt barn gympapåsen, igen...
* Är apatisk och inte verkar bry sig om något
så beror det INTE på att det är en lat och/eller kass människa, vi har att göra med. Det finns en brist eller svårighet på något sätt. En förklaring, som inte är att det är en lat och/eller kass människa vi har att göra med. Varför drar vi den slutsatsen om andra människor så ofta, förresten? Och varför delar vi in människor i bra och dåliga? ("Den rektorn, hon är bra.") Är inte de flesta av oss någonstans emellan? Eller alla bra, för att vi faktiskt gör det riktiga om vi kan. Vi gör vårt bästa.
Om man kommer till insikt om att de flesta människor trots allt gör sitt bästa, utifrån sina egna förutsättningar, så kommer respekten för andra människor automatiskt.
Jag glömmer aldrig när jag satt öga mot öga med en mamma som inte vågade visa sig på dotterns skola, på grund av dotterns beteende. Hon upplevde att de andra föräldrarna hatade henne och dottern. Där satt hon framför mig och grät för att dottern skar sig, så fort de hade haft en konflikt. Hur gör man för att förbättra situationen i det läget? Är då prioriteten att uppfostra dottern att bete sig bättre i skolan, eller något annat? Och det har hon garanterat redan försökt med under alla dessa år, eller hur?!
Den här mamman behövde så väl förståelse för att hon gör sitt bästa. Vem hade inte gjort det, i det läget? Blickarna från de andra föräldrarna, blir ju verkligen sten på börda. Vad gör det med denna kvinna? Jag såg henne som sagt i ögonen. Det jag såg där kommer jag aldrig att glömma.....
Vad ser folk när de ser mig? Många ser nog en uttröttad mamma som gör allt för sin familj. Andra kanske ser en apatisk mamma, som inte verkar bry sig om att hennes barn biter andra barn? Eller undrar varför M går i vanlig skola och inte i en särskola. Är det för att föräldrarna är bekväma? (Vi bor granne med skolan.) Och får verkligen lillasyster någon uppmärksamhet? Killarna tar ju så stor plats. Det är ju förresten det enda mamman pratar om: Autism och ADHD. Lillasyster då? Har hon glömt henne? Det verkar nästan som att hon älskar killarna mer.
Ja, jag har fler exempel att skriva, men avstår. Jag tror ni förstår poängen. Jag önskar att vi alla kunde SLUTA att tänka vidare med sådana här tankar. Kanske har vi mycket att lära av de som har NPF, och som har svårt att tänka vidare i så här många led. Kanske är det bättre att inte tänka vidare?! Till exempel att stanna vid ursprungsinformationen: "Jaha, Hugo har ingen gympapåse med sig idag igen." Och sen tänka lite ödmjukt att om Hugo och hans föräldrar hade haft förmågan att komma ihåg den, så hade de gjort det. Samt att tänka på hur vi ska vi hjälpa Hugo och hans föräldrar att komma ihåg den i framtiden? De kanske bara behöver ett enkelt tips, som att skriva upp "Gympa" som ett återkommande alarm i en mobiltelefon, som ringer vid lämplig tidpunkt. Kanske vågar man skriva det i veckobrevet, som veckans tips så ingen behöver känna sig utpekad?
"Veckans tips: Skriv in återkommande aktiviteter som gympapåse och läsläxa med återkommande alarm i era mobiltelefoner, så minskar risken att ni glömmer skicka med barnen rätt saker."
På denna facebooksida, kan ni hitta fler blogginlägg om veckans tema.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar