Ett enkelt tankeknep som gör mirakel

Detta känns egentligen så fånigt självklart, att jag nästan inte vill skriva ett inlägg om det. Jag gör det ändå eftersom det hjälpt oss så oerhört mycket.

Vi har börjat behandla lillebror utifrån hur maken fungerar. De två är så himla lika på så många sätt. Ibland är det nästan lite komiskt. Och sött.

Jag läste en gång boken Problemlösning enligt Puh. Där rekommenderas man att lösa problem genom att göra det mindre, större, bak-och-fram, tvärt-emot osv, för att lösa dem. Det är för att man ska bli mera kreativ och tänka "utanför lådan". Gör man det som lillebror upplever som problem större (som för en vuxen), så blir det väldigt likt hur maken fungerar.

Tyvärr så tänker man inte alltid klart som förälder. Man får för sig att barnen bara ska lyda för det är så. Barn ska lyda sina föräldrar. En oskriven naturlag. Men det har inte barnen förstått. De bara är som de är. Och lillebror fungerar som maken. Och även med de små detaljerna. De är oerhört viktiga.

Detta tankeknep glömmer maken dock emellanåt. Han vet ju oftast egentligen bättre. Men när jag påminner "Vad hade du tyckt?", så inser vi båda direkt hur vi ska bemöta lillebror.

För att ni ska förstå vad jag menar tar jag några exempel:

• Lillebror behöver oftast få göra saker i sin takt. Han behöver tid att vänja sig vid förändringar och flera förvarningar. Man kan inte bara säga: "Kom nu!" Typiskt för autism, jag vet.... Vi borde verkligen vetat bättre. Man måste även vänta ut honom lite grann, tills tidpunkten passar honom.  Det räcker inte med en tydlig start och ett visst antal minuter som man själv bestämt. Om man rycker honom ifrån situationer, även efter att gett honom 5-10 minuter, så får han ett utbrott. Om jag försöker tvinga iväg maken när det passar mig men inte honom, så blir det nästan alltid en konflikt oss emellan.
• Lillebror måste få göra klart saker och ibland få hjälp med det. T ex så hjälper jag ibland honom att klara banor  i "zombie-spelet" innan vi går till dagis. Jag får investera 5-10 minuter av min tid, för att få med mig en glad kille istället för en arg och frustrerad. Maken funkar likadant: När han t ex inte hittar det han ska ha med sig, när han ska iväg. Jag är en bra sakletare, och brukar bita mig i läppen och hjälpa honom, fastän jag själv kanske är stressad och har flera andra saker att tänka på.
• Lillebror mår dåligt om han inte blir lyssnad på, vid rätt tillfälle, med saker som mest är viktiga för honom själv. Som datorspel, hans specialintresse. Det är lätt att man lyssnar med ett halvt öra, eftersom man har mycket annat på gång och inte tycker att plantorna i zombie-spelet är viktiga, och bara hummar med. Men vad är viktigare än att lyssna på sitt barn egentligen? Maken funkar likadant med sina intressen... Det är känsligt för dem, och de förväntar sig minst en intresserad kommentar tillbaka. Att humma eller hålla med duger inte.

Jag är övertygad om att detta har gjort lillebror tryggare. Han får vara som han är och vi lyssnar på honom, utan att köra över honom och tvinga honom. Han känner att hans åsikter är viktiga för oss, och vi förstår hans känslor. Jag ser skillnaden i hans små ögon. Och han kramar mig mer och är allmänt goare mot alla här hemma.

Och självklart är även lillebror en individ. Inte bara en liten kopia av maken. Det måste vi naturligtvis också ha i åtanke. Allt behöver ju inte vara likadant. Det menar jag naturligtvis inte. Det jag menar är att när vi utgår ifrån det, så träffar vi mest rätt från början. Därefter får justera våra strategier utifrån lillebrors unika personlighet.