Fritid och fritidsaktiviteter

Jag har tänkt mycket på det här med fritid och fritidsaktiviteter. För ett tag sen sa svägerskan angående det eviga skjutsandet till matcher på helgerna: "Man ska välja noga vad man sätter barnen i, när de är små."

Jag vet ju hur jag själv höll på. Jag spelade fotboll, handboll, basket och volleyboll under olika perioder. Det var alltid match på helgen. Jag tyckte i och för sig att det var kul då. Det var så man umgicks med kompisar, istället för på fritids. Jag gick hem direkt när skolan var slut mellan klockan två och tre, eftersom min mamma var hemma. Och det var många som gjorde likadant.

Numera finns det nästan oändligt med fritidsaktiviteter för barn om man bor i en större stad. Och även för de allra minsta: Knatteskutt, mamma-barn-gympa, bollskola, rytmik, mulle och så vidare.

Behöver barnen verkligen det där om de har gymnastik, innebandy, skogsutflykt och sångsamling på dagis? Behöver barnen verkligen åka på fotbollsträning på kvällen, om de varit på fritids till sent in på eftermiddagen? Och räcker det inte med skolgymnastiken? De har ju ändå gympa 2 gånger i veckan. Jag har själv spelat volleyboll i division 1. Vad gav det mig egentligen på lång sikt mer än dåliga knän och axlar? Var det värt tiden? Vad kunde jag gjort istället med min tid?

Okej, nu undantar jag de barn som har ett genuint (special-)intresse av något och själva driver på. Klart att de ska få gå! Det är en helt annan sak. Eller om man som förälder delar ett intresse med sitt barn. Men annars: Ska man leta upp olika aktiviteter som passar ens barn, bara för att man ska? Bara för att alla andra barn har aktiviteter och för att ens barn inte ska hamna utanför? För att man inte ska missa något? Men vad missar man istället, medan man kör runt barnen på olika aktiviteter.....

Finns det kanske en annan väg att gå? Jag tänker: Om vi ska jobba 5 dar i veckan och barnen vara på dagis, skola och fritids större delen av dagen - varför ska vi skjutsa iväg dem på aktiviteter under den lilla tid då vi alla är lediga? Och om våra tre barn har var sin aktivitet under helgen: När ska vi då hinna vara en familj?

Jag tänker att det är två saker som är viktiga för oss på fritiden:
1) Att alla i familjen får möjlighet att gå undan och villa upp sig (de flesta med NPF behöver det för att orka) och
2) Att vi ska vara en familj, det vill säga att vi ska umgås med varandra.

Varför inte gå i skogen allihopa? Familje-mulle? Eller göra andra utflykter. Kanske gå till en närliggande grusplan och spela fotboll, kub eller boccia tillsammans. Eller spela ett familjespel inne, om det är dåligt väder?

Något som vi varit dåliga på i flera år, är att bjuda hem och umgås med kompisar. Det är lite av en sorg för mig. Men när man knappt reder ut vardagen hemma finns sällan orken att bjuda hem folk, eller ens åka hem till någon annan. Det är kanske så mer eller mindre för de flesta under småbarnsåren? Och det är inte heller optimalt att umgås på kvällen. Då hellre träffas under dagtid och gå till en lekplats. Det är så tråkigt att man ses så sällan, men det är kanske något som man får acceptera under småbarnsåren, speciellt om man har barn med NPF? Det blir kanske bättre sen, när barnen är äldre? Man får hoppas att några kompisar finns kvar bara.... Och jag älskar verkligen när kompisar (eller släktingar) bjuder in sig själva hit. Då blir det av! Mer sånt, om någon av er läser detta!

Jag tror att jag har många föreställningar om hur det ska vara, som bara är just det: Föreställningar. Egentligen har vi nog hittat rätt balans för familjen. Det är nog bara att jag ska acceptera -att det är så här vårt familjeliv måste se ut just nu. Man får fråga sig vad som är viktigast och vad som faktiskt får vänta.

Något som verkligen är nödvändigt är att maken får komma iväg en sväng på något intresse en stund, oftast på söndag förmiddag. Annars mår han inte bra. Han klarar inte av barnstressen från fredag eftermiddag till söndag kväll, utan paus.

Och jag har ju mitt bloggande, som får mig att må bra. :)