Translate

tisdag 27 november 2012

Varföj ska vi vaja ute?

Dagis har alltid planering på måndagar. Det innebär oftast att barnen leker fritt utomhus, för att det ska vara enklare för personalen att ha varandras barn och att gå iväg och planera. Om det inte är alltför dåligt väder förstås. Då stannar de inne.

Lillebror som inte tycker om vinterkläder, eftersom de är klumpiga och gör att han inte kan springa lika fort som utan, har inte direkt varit glad på måndagsmornarna. Han accepterar dock ytterkläderna efter ett tag, men nog bara för att dagisfröknarna är kompromisslösa med det. När jag visar mig, vill han ta av dem. Det är för att jag ibland låter honom springa hem utan ytterkläder. Vi bor i Skåne och dagis ligger max 5 minuter från vårt hem, inklusive lillebrors "genvägar" in i skogsdungar osv. Han hinner inte bli kall och man får som bekant välja sina strider.

I alla fall så regnade det morse. Det innebar galonisar utanpå overallen. Det var inte populärt. Det var ont om personal på grund av kräksjuka och något barn hade precis kräkts inomhus på dagis, så alla var tvungna att vara ute en stund på förmiddagen trots regnet.

"Varföj ska vi vaja ute?" suckade lillebror och la sig ner på asfalten. Hans dagisfröken förklarade alltihopa för honom. Att hon var tvungen att hjälpa de andra fröknarna också. "Men du kan få vara en av de första som går in." la hon till. Det accepterade han, blev glad och sprang iväg och lekte. Nu blev det uthärdligt.

Tänk så enkelt det var. Bara med några ord så ändrade han sig från att vara på väg mot ett utbrott till att vara glad. För att han blev lyssnad på och fick en kompromiss. För att hans fröken såg hans speciella behov i denna situation.

Fröknarna gör så allt oftare. Och struntar i rättvisetänket. De märker ju att de på så vis har en glad lillebror istället för en sur och resurskrävande.

Och vad är mest rättvist? Att tvinga på ett barn ytterkläder som inte känns bra, och tvinga det vara ute lika länge som alla andra? Eller att barnen är ungefär lika glada och nöjda?

4 kommentarer:

  1. Har nyss hittat din blogg. Min son utreds, i nuläget vet de inte exakt för vad, möjligen drag av autism men han pekar inte spikrakt åt något håll. Sitter här i natten och våndas över att han har dåligt rykte, att han aldrig blir bjuden på kalas och att jag inte vet hur hans framtid ska bli. Läser din blogg och kommer att följa den framöver!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Välkommen Anna! Du missade inte mitt förra inlägg va? OM ESSENCE?

      Tunga tankar mitt i natten och jag hoppas verkligen att en diagnos kan hjälpa din son. Jag tror det. Och jag tror på information till de andra barnen och barnens föräldrar. Om de är vettiga och mottagliga. Men det kan vara svårt om det redan gått snett.

      Framför allt måste din son ha hjälp i kommunikationen med de andra barnen. Och han måste få veta hur han ska bete sig, inte bara hur han inte ska bete sig.

      Berätta gärna hur det går.

      Radera
  2. Mamma till 6-åring med aspergerlördag 23 februari 2013 16:31:00 CET

    (Aspergermamma, hoppas du accepterar ett och annat infall utifrån också - annars är det bara att ta bort mina inlägg. Jag har kommit att sluka denna underbara blogg och blir så engagerad, men deleta om du tycker mina inlägg skjuter snett!)

    Anna, jag hoppas också att du får en bra utredning och hjälp att få andra att förstå ditt barn. Förskolepersonal ska oavsett diagnos eller inte inte klaga på barn!!! Jag blir tokig på personal som inte tar vuxensansvar. De ska hitta sätt som funkar för din son, inte köra på med verksamhet där han inte fungerar så att han får dåligt rykte!

    Sitt eget rykte ansvarar han för lååångt senare i livet. Så länge din son är ett barn är det vuxna som ska se till att han får en fungerande tillvaro där hans "rykte" också blir gott. Acceptera inte att folk dömer din son! Allra minst förskolepersonal.

    Jag har utverkat specialregler för mitt barn på förskolan. Han får pauser, han får gå ifrån gruppverksamheter när han behöver, han får leka med ett spel när det är vila mm. Och han ska förberedas och få vara medbestämmande inför avslut av en verksamhet och påbörjan av en annan (funkar sisådär än så länge).

    Häromdagen ville han gå in tidigare än de andra. Ett annat barn ville också gå in, en liten tjej. Förskolepersonalen är ny inför att min son har fått diagnos, de försöker stapplande acceptera honom som han är och inte tvinga in honom i det som inte fungerar.

    De gör också så gott de kan i förhållande till de andra barnen. Så till den lilla tjejen sade de att "Inte du, men han får gå in" och hon protesterade förstås. Personalen virrade in sig i något resonemang om behov och rättvisa. Självklart höll inte lilltjejen med om att hennes behov var mindre... :-)

    Jag var med i situationen och eftersom hon vände sig argt till mig så sa jag att jag såg att hon ville gå in hon med och att jag förstod att hon tyckte det var orättvist att hon inte fick. Och sedan "vet du vad jag tycker är mest rättvist? Jag tycker det är mest rättvist med olika regler. En annan gång får det bli bara du som får gå in, eller du som får maten allra först."

    Att bli lyssnad på är verkligen A och O. Och barn som har diagnos kräver ofta detta tydligare och med starkare volym än andra. Men det är viktigt för alla!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Välkommen hit! Trevligt! Jag tycker bara att det är trevligt med kommentarer. De gör bloggen levande, och ni hjälper ju även varandra. Så skriv så mycket du vill. :) Jag raderar bara sånt som är oförskämt och som jag inte tänker svara på. Det är inte ofta det händer.

      Håller för övrigt med dig i ditt resonemang kring pedagoger ovan. De måste ta sitt ansvar och inte skylla saker på ett litet oskyldigt barn.

      Bra med specialregler, som mina söner har båda två. Lillebror får ofta gå in tidigare än andra, eftersom han inte klarar kylan och/eller solen så bra.

      Radera