Många fördelar med datorspel

Sedan en tid tillbaka har M och lillebror fastnat i datorspel. Först spelet Rayman Origins och nu senast Plants vs Zombies.

Rayman är ett spel där man spelar i lag. Okej man kan spela för sig själv, men då är det betydligt svårare. Visst konkurrerar man om poängen, men samarbetet är viktigare om man ska klara en bana, dvs ta sig i mål. När man skadar sig blir man en bubbla, som andra spelare kan smocka, för att rädda tillbaka en i spelet. Det gäller alltså att rädda de andra spelarna, så att de senare kan rädda tillbaka en själv. Om man inte har "fusket" förstås, som gör att man inte kan dö. Fusket kan vara nog så pedagogiskt, eftersom ett barn kan träna på banorna, utan att dö hela tiden och bli frustrerad.

I Plants vs Zombies ska man plantera ut olika växter i trädgården för att skydda sig mot zombies, som förstör och äter upp växterna för att komma in till ens hjärna. Det kan låta lite otäckt, men vi har inte märkt att någon av dem drömt mardrömmar om detta faktiskt. Växterna har lite olika funktioner och man måste vara lite taktisk om man ska klara banorna. Killarna tycker att spelet är så kul och brukar prata om de olika plantorna. Ärt-skjutaren är särskilt populär just nu. Och det finns även ett fusk för detta spel, som gör att man får obegränsat med pengar och kan placera ut nästan obegränsat med växter.

Vi har förstås tyckt, som många andra föräldrar, att de spelat lite väl mycket. Att de är små och borde leka lite mer. Men samtidigt finns många fördelar. Jag listar alla jag kan komma på i punktform, fastän jag var inne på det lite ovan.

• Killarna har ett gemensamt intresse och något att prata med varandra om.
• De lär sig taktik och att hjälpa varandra. Att dela med sig av kunskap och lär sig berömma varandra när den andre klarat en svår bana.
• De lär sig vad som är socialt accepterat. Man ska t ex inte smocka medspelarna i Rayman bara för att man själv tycker att det är kul och för att gubben ser fånig ut.....
• Det blir något som man kan vara bra på inför kompisarna. Lillebror är väldigt duktig på datorspel och brukar få visa kompisarna hur man gör på dagis Ipad. Han får självförtroende och en naturlig del i det sociala.
• Jag vet inte om det är bevisat att det tränar upp arbetsminnet, men det är i alla fall inget negativt. Ms läkare i autismteamet tipsade om vanliga datorspel, när jag frågade efter arbetsminnesträning. Det är ju bra att minnas vilka faror som lurar härnäst i Rayman, och vilka saker man ska hoppa på för att klara sig.
• Man tränar upp sin tankeförmåga och finmotoriken. Okej, detta är inget som är bevisat heller, vad jag vet. Men borde det inte vara så? När en stor våg av zombies närmar sig, gäller det att vara snabb i huvud och fingrar, och kunna placera ut växter på olika ställen och hålla koll på de olika zombiesarna.
• Man kan även hitta filmer på YouTube när andra spelar. Och ren underhållning, som det vi hittade ikväll när de olika plantorna är med på audition för att sjunga spelets låt, men misslyckas.
• Sist men inte minst, så ger det trötta NPF-föräldrar lite avlastning.....

Som en parentes kan jag nämna att Bo Hejlskov Elvén menar att spelet War of Warcraft, som finns för äldre barn och ungdomar, är socialt eftersom man spelar med andra människor. Man måste sköta sina sociala kontakter för att bli bra på spelet. I sin bok "Problemskapande beteende vid utvecklingsmässiga funktionshinder" skriver han om en hemmasittare med NPF, som fastnat i detta spel, men som sen helt plötsligt ger sig ut i riktiga världen tillsammans med en tjej som han träffat genom spelet. Vilken fin historia!