Kräksjukan och sviterna efter den

I förra veckan så fick lillebror kräksjuka. Det var inte så farligt. Bara två kräkningar kort efter varandra och sen var han till syntes frisk. Han bad t o m om mat. Vi trodde först att vi hade matförgiftat honom, men sen ringde vi dagis och kräksjukan hade precis börjat gå. Inklusive helgen var vi hemma allihopa i 4 dagar. Ni vet för att inte riskera sprida smittan vidare. Det var helt okej, eftersom ingen mer kräkte. Makens hälsa är som vanligt upp och ner, men vi redde ut det. (Han har ont i bröstkorgen till och från.)

Så det var ett hårt slag när vi fick tillbaka kräksjukan i veckan. Ja, eller få tillbaka - det var kanske bara så att inkubationstiden var lång. För hur kunde lillebror annars kräkas mindre än 1 meter ifrån lillasyster och hon klarade sig, för att sedan få kräksjukan på dagis flera dagar senare. Det låter inte rimligt. Det var dock inte så farligt för hon kräkte två gånger och var sen pigg och till syntes frisk hon med.

Maken fick kräksjukan i samma veva som lillasyster. Med honom var det värre. Han var helt utlagen i 1,5 dagar. Jag lovar att jag inte överdriver när jag skriver att han bara var uppe i 5 minuter första dagen. Han bara vaknade till och drack lite, men sov för övrigt. Naturligtvis fick jag hålla alla barnen hemma för att inte riskera smittas. Så fler dagar här hemma, ensam med barnen. Jag klarar dem själv numera, men märker att jag lever om man säger så..... Det var skönt när maken kicknade till i torsdags-fredags. Men så fick han ett bakslag natten som var. Diarré hela natten, till och från. Så idag har han också mest sovit. Han vaknade till framåt eftermiddagen.

Ja, det har varit lite mycket för mig de senaste dagarna. Det har gått bra mestadels, men jag är väldigt trött. Idag var t o m jag och barnen ute och åkte pulka i snön. Maken var som sagt hemma och sov. Det gick hur bra som helst, förutom att M började skrika för att han var rädd att han hade fått in is bakom ögat och ville gå hem för att inte riskera att förfrysa det. Vi kom dock hem snabbt, eftersom vi var i en pulkabacke nära hemmet. Jag vet det här familjens gränser.....

Jag vet inte om det är långvarig stress som gör att jag känner mig så trött, eller vad det är. Jag tycker att jag egentligen borde må lite bättre än vad jag gör. Barnen blir ju större. Fast något som jag märker sliter på både mig och maken är den höga ljudvolymen. Inget av barnen kan riktigt de sociala koderna, då främst när de själva ska prata respektive vara tysta. De löser det alla genom att försöka skrika högst. Gärna över alla andras prat. Det är konkurrens om uppmärksamheten. Om vi har sagt till? Försökt lära dem? Tålmodigt upprepade gånger sagt åt dem att vänta. Visat genom att göra likdant själva + förklara hur man ska göra istället? Ja, vi har hon testat allt, men det går liksom inte in. Ljudnivån höjs direkt igen. Fler föräldrar från dagis säger samma sak. Det är antagligen något som är vanligt att de flesta barn gör. Vi får kanske en liten extra touch på det eftersom våra barn har lite svårare med det sociala. Och blir tröttare av det, eftersom vi haft några kämpiga år.

Som tur var kom maken upp i eftermiddags. Jag lagade mat och kände plötsligt hur det snurrade till. Jag kände att om en person till "baja ska säga en sak" eller "ha varm choklad NU" (givetvis utan strösocker), eller något annat så kommer jag kollapsa. Jag tog på mig hörlurar och försökte lyssna på en föreläsning jag gillar, satte mig och åt men kände att jag inte riktigt mådde bra. Efter maten gick jag undan till sovrummet för att bara blunda och stänga ner systemet. Fick jag vara ifred? Åh nej, så bra är det inte här. Lillasyster ville naturligtvis också vila. Det fick hon om hon låg tyst och stilla. Hon är så liten att det inte går att förklara att "mamma behöver vara ifred en stund". Hon tar det personligt och blir helt förkrossad. Och egentligen så störde hon inte där hon låg bredvid. Jag bara somnade. Jag hade satt mobilen på 15 minuter. Minutrarna gick, lillasyster gick upp igen och jag låg kvar och snoozade eftersom maken inte verkade ha någon akut kris med barnen.

Så kom jag upp och allt var bättre. Jag mådde lite bättre. Klockan var bara sju och vi fick för oss att klä granen med barnen, efter deras önskemål. Tjuvstarta julen lite. Det gör väl inget? Jag och M konstaterade att det faktiskt inte finns någon polis som åker runt och kontrollerar julgranar och ger folk böter om de satt upp dem för tidigt.......

Tyvärr så blev nog barnen lite för uppspelta. De hade jättekul men hoppade och skuttade runt. Och snodde kulor för varandra och skrek naturligtvvis. Så hakade M upp sig på något med julstjärnan som var så viktigt så. Det är liksom inte lönt att försöka göra något kul, för han letar bara fel och hittar alltid något att yla om.... Ja, så känns det just nu. Till slut var granen klädd i alla fall....

Tyvärr så ledde detta förmodligen till att vi inte riktigt fick dem till matbordet vid kvällsmaten, så snabbt som vi brukar. Jag vet inte varför lillasyster inte åt. Hon kom på sent att hon bara måste äta något, men inte vad och illtjöt. Den som är expert på att lägga hungriga övertrötta barn mot deras vilja, får gärna komma hit och ge mig en lektion..... Till slut åt hon ett äpple och kunde sen lägga sig.

Tack och lov att jag fått tips om ett mjölkfritt risgrynsgröts-recept som lillebror älskar. Så han har åtminstone varit mätt större delen av dagen. Tyvärr så har han börjat få utbrott för att vi andra pratar när han spelar ett svårt spel på iPaden. Han växlar mellan att vara glad och nöjd till att gallskrika. Och det går inte fram när jag säger åt honom att gå in i ett annat rum. Och det funkar inte heller att sätta ner foten eller att ta undan iPaden. Då blir utbrottet värre och går knappt att reda upp. Jag vet inte varför, men det känns som att all kraft rinner ur mig när lillebror skriker så där. Jag blir yr i huvudet. Marken gungar. Jag kan inte tänka klart. Tappar saker och gör rent klantiga saker som skär mig eller bränner mig. Ja, jag inser att jag förmodligen är rätt nära den där berömda väggen....

Jag kan väl inte säga att varken mitt ork eller tålamod var på topp under nattningen. Som väl var, var maken pigg och kunde vara just den klippa familjen behövde i det läget. Han kunde ge barnen det tålamod som jag saknade. Tur att han kvicknade till. Alla barnen sov strax innan klockan 23. Så den där ljuva vilan som vi vant oss att få sen barnen börjat somna klockan 21 (tack vare Melatonin), den kan vi glömma ikväll. Jag känner mig bara så ledsen och besviken just nu. Livet känns så strävsamt. Som att en del av den livsgnista jag ändå har rätt gott om, blivit rejält mindre just ikväll. Det var inte så här jag trodde att livet med små barn skulle bli. De är ju världens finaste. Små underbara varelser. Och så orkar jag just nu inte riktigt njuta av det. Jag sitter istället här med tårar i ögonen och vet att det till stor del beror på att jag är alldeles för trött. Lika bra att gå och lägga sig istället för att sitta och tycka synd om sig själv. (Det vet jag inte riktigt om det är. Jag har ju som sagt tre underbara barn.)

Det blir i alla fall en varm dusch, och sen i säng. Om jag inte hör av mig till er som jag brukar. Inte svarar på mejl, eller meddelanden på facebook, eller bloggar, så vet ni varför. Det är inget personligt mot någon av er. Jag måste nog ta det lite lugnt nu och vila upp mig. Och se till att hålla mig borta från den där väggen. Jag får helt enkelt inte gå in i den. Jag behövs här, eftersom makens hälsa är upp och ner, och vi bara har väldigt lite hjälp med barnen. Det finns ingen ersättare för mig.

Jag kommer igen och kommer åter hit till bloggen. Säkert rätt snart eftersom bloggandet alltid GER mig energí (märkligt nog). Jag har varit med om värre påfrestningar förut, så det ska nog gå bra, bara jag slår ner lite på tempot med det mesta och låter sånt som kan vänta vänta. Det blir nog bättre på måndag när dagis börjar igen, och jag får vila upp mig på kontoret. ;) Kram till er alla fina läsare.