Sensory Processing Measure

God fortsättning alla läsare! :)

Mitt förra inlägg handlade om lillebrors fantastiska utveckling förra året. Jag skulle gärna vilja skriva ett likadant om M, men faktum är att hos honom kvarstår rätt många svårigheter trots 2,5 år på glutenfri diet. Och 1,5 år på mjölk och sojafri diet. Men M mår mycket, mycket bättre. Utan tvekan så har han, som mådde väldigt dåligt som 5-åring, fått tillbaka sin livskvalitet. Men vi har en del att jobba med, främst sensomotorik och rörelseträning. Vi får hoppas att vi orkar, nu när lillebror inte längre kräver lika mycket av oss som föräldrar.

I slutet av förra året så gjorde vi ett "Sensory Processing Measure" hos arbetsterapeuten på barnhabiliteringen.  Det är ett frågeformulär som föräldrarna och skolpersonalen får svara på. Man får resultatet i hemmet för sig, och resultatet i skolan för sig. Det är för att se vilka svårigheterna är, om de sammanfaller eller skiljer sig åt. Och om de skiljer  sig åt - eventuellt hur man kan hitta förbättringar för barnet i den miljö där det funkar sämre, genom att titta på den andra miljön. Jag tyckte att det var ett väldigt bra formulär. Ms svårigheter utkristalliserade sig väldigt bra och blev tydliga för oss, fastän vi redan visste det mesta. Det var bra att sammanställa det.

Det är flera olika saker man tittar på: Syn, hörsel, känsel, smak och lukt, kroppsuppfattning, balans och rörelse, planering och idéer, socialt deltagande. M har definitiva svårigheter eller vissa svårigheter inom alla dessa områden. Om man räknar totala poängsumman för 1000 barn, radar upp poängen efter vem som har mest svårigheter, så är M den som 10:e. (=1-percentilen, på ett ungefär) Med andra ord, av 1000 barn så har 990 det lättare än honom, och 9 svårare än honom. Tuff statistik att ta till sig, för en statistiker som mig..... Han har det väldigt kämpigt med sensoriken. Kort och gott: Vi måste försöka hjälpa honom ännu mer än vad vi gör idag. Träna honom med allt som går, även om det bara är små förändringar som kan göras med träning. Har man det svårt, är en liten förbättring guld värd. Och jag är övertygad om att mycket går att göra. Han har själv gjort ett stort jobb med att hoppa i studsmattan. Hans kroppskontroll har ökat fantastiskt efter att han började hoppa i den.

För M som stämde svårigheterna väldigt väl överens i hemmet och i skolan. Vissa saker kan man förvänta sig skiljer lite åt. Som att det sociala funkar bättre i familjen, än i skolan. Jag tror inte vi har så mycket att vinna på att titta på hur de arbetar i skolan och vice versa. Förmodligen så visar det samstämmiga resultatet på att vi och pedagogerna är ett välfungerande team. Vi försöker båda parter att dela med oss av tips till varandra som förbättrar för M, så gott vi kan. Vi är ju dock inga experter. Därför var det så bra med arbetsterapeutens tips på förbättringar man kan göra. Och övningar. Många självklara saker, men som ändå är bra att få sammanställda. Så nu ska jag t ex sluta vara miljövänlig med hans (mjukis-)byxor och börja torktumla dem, eftersom det gör stor skillnad för M.

Hela resultatet ska jag dessutom lämna till rektorn. Så han känner till alla Ms svårigheter och inte får för sig att dra in resursen. Till hösten börjar M i mellanstadiet. Vi och pedagogerna bedömer att M behöver fortsatt resurs. Det är egentligen rätt självklart när man ligger i 1-percentilen....

Slutligen så blev jag så himla stol över att M faktiskt fixar den vanliga skolan. Så han måste kämpa, trots att han är väldigt smart på sitt sätt. Samtidigt så blev jag lite rädd för att han ska gå in i väggen. Han frågar ofta varför man måste gå i skolan. Jag är glad att vi valt att och kan låta honom ha ett långt jullov. Det behöver han förmodligen.