Tema: Att vara förälder med diagnos - från ett NT-perspektiv

Jag skulle ju egentligen inte skriva något eget tema-inlägg under veckans tema. Jag hade bestämt det, eftersom ingen av oss har en diagnos. Men så skrev någon att man inte strikt behöver tolka det som diagnos på papper och det är väl sant. (Tack Inga-Lill!) Maken är inte utredd, men drag finns det gott om. Man behöver inte vara expert inom NPF för att se likheterna mellan sönerna och maken. Så jag vågar mig på ett litet inlägg. Då från min (mestadels) neurotypiska horisont. Ni som har egen diagnos får gärna vara lite överseende, för jag gör så gott jag kan för att förstå. Jag berättar med utgångspunk ifrån vår familj i punktform.

Bitar som kan vara lite tuffa:

* Om man har svårt att hålla många saker i minnet, och har svårt att hålla rätt på sina saker och sitt schema, så blir det inte lättare för att man får några stycken barn med samma svårigheter. Om man själv behöver extra stöd, hur ska man orka och kunna stötta sina barn? Till exempel med att komma ihåg gympapåsen på onsdagar och fredagar. Att engelskaboken måste med hem på fredagen, eftersom läxan behöver tid för att sitta. Samt att det är matteläxa tills på fredagarna. Och läsläxa 3 dagar i veckan. Att komma ihåg att få med sig alla ytterkläder hem från dagis, samt att kolla så att tillräckligt med ombyte finns på facket. Det går ju liksom inte att jämföra denna tillvaro med en familj där samtliga familjemedlemmar har lätt för att komma ihåg sitt schema och lätt för att hålla rätt på sina saker. Där barnen själva påminner en förälder som väldigt sällan glömmer eller missar saker. Jag vet skillnaden. Jag och lillasyster fungerar så där. Jag har oftast full koll på det som rör familjen. Med lillasyster behövs det nästan inte, för hon påminner mig och vet precis vad hon ska ha med sig. Hon är 4 år, och totalt olika sina brorsor på den punkten. Så nästa gång ni pedagoger stöter på en glömsk förälder: Sucka inte. Fundera på lösningar. Kanske kan skola och dagis bli bättre på att ge skriftlig information? Påminna en gång extra? Detta är en oförmåga. Inte lathet, eller lättja. Vem vill göra skit för sig själv och sina barn?

* Om man har svårt för att städa, p g a alla intryck som "trillar på" en, och får barn som fungerar likadant, ja då kan ni räkna ut vad det lätt blir hemma: Stökigt! Det går givetvis att hitta strategier och träna upp, men det är en uppförsbacke. Helst måste dessutom samtliga familjemedlemmar känna för att städa samtidigt, om det ska bli av. Så är det ju inte alltid.

* Affektsmitta. Ni vet om man själv blir lätt upprörd och arg, om någon annan är det, och ens barn funkar likadant, så blir det ofta en ond cirkel. Föräldrar och barn smittar varandra med ilska, som bara eskalerar. Någon måste bromsa affekten. Inte alltid helt lätt....

* Om ens barn lätt får utbrott över saker som inte fungerar och man själv har svårt att hitta alternativa lösningar, då kan det också bli en ond cirkel av upprörda känslor. 

* Ljudkänslighet och hyperaktiv mun eller tics är inte alltid en strålande kombination. Om man själv som vuxen får "sensory overload" lätt och har några stycken barn som har svårt att reglera impulser och som låter ganska mycket, ja då blir det lite extra tufft. Tillsammans med affektsmitta kan detta blir rätt grymt jobbigt (läs: skrikande).

* Om man själv lätt tappar tiden och ens barn är blodsockerkänsliga, men inte riktigt känner när de är hungriga, ja då kan man få stora problem. Om man kommer på att barnen är hungriga när det är för sent, dvs då blodsockret är så lågt att någon bara gallskriker, ja då blir det tufft. Ens eget blodsocker är förmodligen också på väg ner och man kanske har svårigheter med att laga mat. Att då tvingas fixa fram något, medan barnet/barnen skriker och man själv kämpar med "sensory overload", ja det kan inte vara lätt.

* Barn som har svårt att klä på sig själva och som inte hittar i sin egen garderob, kan ge en lite extra jobb om man själv har svårt att hitta i barnens garderober och veta "vilka kläder som är vems". Om man dessutom har lite svårt med handmotoriken när det gäller att klä på små hyperaktiva barn som försöker springa iväg, så kan det bli lite irriterande.

* Om man har behov av att kunna dra sig undan när man får "sensory overload", så kan ni tänka er hur det är i en trebarnsfamilj, när man inte ens kan gå på toaletten i fred.....

* Om du blir sjuk och t ex har fysisk smärta, så hamnar den "on top of" allt annat du kämpar med. Det kan lätt bli för mycket. (Jag ser det varje dag just nu.)

* Och om du i dig själv har svårt att varva ner på kvällen och komma i säng, och har små NPF-barn som är uppe och springer runt och skriker till klockan 22 på kvällen: Hur ska du då kunna komma i säng i tid för att orka med nästa dag? Och du har kanske inte kunna få undan disk och tvätt, eftersom barnen krävt din närvaro när de var vakna.


Saker som kan vara positiva.

* Om man själv känner igen sig i barnen, så förstår man barnen på ett sätt som inte omvärlden gör. Man kan sätta ord på vad barnen behöver och varför. Men det kräver att omvärlden lyssnar och inte "vet bäst".

* Genom åren kan man ha hittat en del unika strategier för att få livet att fungera, och de kan man givetvis lära barnen.

* Om man är trygg i sig själv, så kan man lära barnen att man duger som man är. Man behöver inte "göras om" för att passa in i den neurotypiska mallen. Och man har väldigt många styrkor, och kanske till och med unika förmågor. Vissa NPF-drag kan, även om de är i minoritet i samhället, vara mer önskvärda än drag hos den neurotypiska majoriteten. Som t ex att man helst talar sanning, som rätt många aspergare föredrar att göra. "Sanningstalarna" är förmodligen i minoritet, frågan är om det inte är bättre än majoritetens småljugande.....

* Om man har "rätt" specialintressen kan det bli väldigt roligt för barnen. Maken har t ex intressena: Datorer och teknik (han är nätverkstekniker), vindsurfing, radiobilar, överlevnad i skog och natur. Man kan som barn få saker som inte andra barn har. Eller göra sånt som är ovanligt men väldigt kul (vindsurfa när man är 8 år).


Om ni inte minns något annat från denna temavecka, så minns att de här föräldrarna med egen diagnos/drag kämpar oerhört mycket. Kanske går runt med en känsla av att inte räcka till (fastän de kanske gör det)? Det är många av dem som går in i väggen. Vi andra kan skatta oss lyckliga att vi inte har dessa svårigheter. Det minsta vi andra kan göra, är att vara lite ödmjuka, lyssna och försöka förstå så gott det går? Och att ta vara på deras unika förmågor. Samt att unna dem samhällets stöd där det behövs. För det är de väl värda.