Viktiga föräldraförmågor

I måndags morse kom M upp till mig och syskonen i vår säng:

"Får jag komma och lägga mig här hos dig fastän jag inte har haft någon mardröm?"

Som om jag någonsin nekat honom det under hela hans liv.... Sötplutten. Han vet att han alltid är välkommen till mig i sängen. Han behöver inte säga att han haft någon mardröm. Mina barn är alltid välkomna till mig mitt i natten. Eller på morgonen.

(Man är ju helt klart olika där. Vissa människor klarar inte att sova i samma säng som någon annan och behöver att barnen sover i sina egna sängar. Jag är tvärt om. Sover som bäst när jag har alla barnen tätt intill mig. Bara de inte ligger och vrider sig som små propellrar, men det gör de inte längre.)

Jag frågade honom igår om just hur det känns när han kommer till mig och varför det är viktigt. Jag ville försöka förstå honom. Se om något gör honom otrygg och om jag kan förbättra för honom på något sätt. Ibland tror jag till exempel att han fortfarande behöver någon hos sig när han ska somna, fastän han är 9 år. Vi försöker få honom att somna utan en vuxen i rummet och han gör det ungefär hälften av kvällarna, men den andra hälften av kvällarna så sitter någon av oss hos honom. Mest för att det är mysigt och för att han så gärna vill. Ibland är han bara lite otrygg. Han brukar få rätt långa kramar av mig. Man får passa på....

I alla fall. Han hade rätt svårt att förklara hur det känns och varför han vill komma till mig. Men så kom det helt plötsligt rent spontant:

"För att jag slutar vara rädd."

Men så klart. Självklart. Jag har nog glömt hur det är att vara liten. Eller så var jag inte så särskilt rädd som barn. Jag minns inte att jag var så särskilt rädd av mig. Men jag minns hur underbart mysigt det var att krypa ner mellan mamma och pappa, i deras mjuka säng, under deras duntäcke. Jag minns att jag brukade hitta på att jag hade drömt mardrömmar bara för att få ligga just där. (Genomskådade du mig mamma?) En förälder på varje sida och varmt och skönt i sängen. Det kunde inte bli mysigare. Så klart att M tycker det är mysigt han också. Säkert kommer han också av den anledningen ibland.

Men ändå: Tänk vilken förmåga jag har. Jag kan få M att sluta vara rädd bara genom att hålla om honom. Det är väl nästan magiskt?

Jag tänkte på allt detta i morse när jag cyklade till jobbet. Och så kom jag samtidigt att tänka på min pappa som dog i våras, gravt alkoholiserad. Varför kämpade jag så hårt för att hålla honom vid liv? Fastän det var uppenbart att han inte kunde sluta dricka. Fastän han ljög, hallucinerade, körde rattfull (innan jag och mina syskon stal och sabbade hans bil), söp upp pengarna och ringde och tiggde mig om pengar till mat (han fick inga - jag skickade honom till soc för att jag ville försvåra för honom att fortsätta dricka). Ja, ni vet allt sånt där som gravt alkoholiserade människor gör. Ändå så ringde jag soc, tiggde att de skulle hämta honom när han var som sämst (vilket de också gjorde för bland annat 6 månaders LVM). Ringde polisen som var hos honom ett antal gånger. Varför kämpa så hårt med en människa som inte visar tillräcklig kraft och vilja att sluta dricka?

Var det för att jag var medberoende? För att jag hade svårt att inse sanningen? För att jag kämpade för att mina barn (och mina syskons barn) skulle få ha en morfar/farfar? (Jag minns själv inte min farfar, och tycker det är enormt trist.) För att jag har allmänt svårt att släppa taget? De här sakerna har jag funderat på rätt mycket faktiskt.

Men jag kom på det: Det var för att han fick mig att känna mig så älskad. Jag och mina syskon (ja, du också syrran) var det viktigaste för honom. Hans kärlek var genuin. Inte perfekt, men jag kände alltid att han älskade mig precis sån som jag var. Jag inte bara dög i hans ögon, utan han tyckte att jag var helt fantastisk, med alla mina fel och brister. Och naturligtvis så älskade jag honom tillbaka.

Jag har nog faktiskt ärligt talat inte förstått att detta är den största gåva min pappa har gett mig. Visst har han lärt mig att stå på egna ben. Och han försökte alltid hjälpa mig med allt möjligt. Även på slutet, när han mådde som sämst så frågade han om han inte kunde hjälpa oss med något på huset. Och han bad om tätare mejlkontakt för att han såg att jag mådde dåligt. Ni kan läsa om sista gången han var här, så förstår ni att han kämpade och hur mycket han ville komma hit.

Den där kärleken som kändes så självklar. Att jag verkligen dög och var fantastisk, precis som jag var. Den kärleken som jag tog för given. Som alla barn ska få känna och ta för given. Den kärleken saknar jag verkligen nu när den är borta. Ja, eller till hälften borta. (Min mor lever som sagt.) Samtidigt lever minnet av pappas kärlek kvar. Jag vet att jag duger precis som jag är. Och det är en verkligt stor gåva. Vad jag än gör för misstag i livet, så kan jag skaka det av mig. För jag duger ju ändå.

Vad jag verkligen vill göra samma sak för mina barn. Få dem att känna sig genuint älskade av mig. Och så ska jag ta bort en och annan rädsla för dem, bara genom att vara närvarande.