I morse var de en del snö även här i Skåne. Det fick bli pulka till dagis. Eftersom jag inte orkar dra dem båda två i "pulka-tåg" (två pulkor som knyts ihop), så sa jag att vi bara skulle ta med en pulka. På så vis så skulle lillebror förmodligen acceptera att gå, medan lillasyster som ofta är trött i benen kunde åka. I nödfall, om lillebror också blev trött i benen, så kunde jag dra dem båda i samma pulka.
Jag sa till barnen att vi fick ta med lillasyster pulka. Det var för att jag visste att lillebrors grupp inte skulle hinna åka pulka idag. Lillasyster grupp skulle kanske hinna, däremot.
Men naturligtvis föll inte detta i god jord hos lillebror. Han ville givetvis att vi skulle ta hans pulka. Jag kunde inte få honom att ge med sig. Helt plötsligt så hejdade han sig mitt i besvikelsen och sa:
"Jag vet, vi röstar!"
Det kunde jag gå med på. Jag kände mig rätt säker på utfallet..... ;)
När lillasysters pulka hade fått 2 röster och lillebrors 1, så sa jag:
"Det blev lillasysters pulka."
"Okej" sa lillebror lugnt och började gå till dagis.
Det viktigaste för honom var förmodligen inte att det var just hans pulka vi tog. Eller att han fick bestämma. Det var att vi andra skulle ta hänsyn till hans vilja, innan vi tog beslutet.
Jag blev glad när jag läste detta inlägg och känner igen mig från min egen pojks reaktioner. Han har oxå kommit långt i sin utveckling och kan uttrycka sin åsikt eller sitt behov. Tidigare var det mkt ilska och frustration, men så skönt det är för honom och alla i hans närmsta omgivning när kommunikationen fungerar.
SvaraRaderaHärligt att höra! Ja, det är verkligen helt underbart när de slutas slåss och istället gör sin röst hörd. Ibland så får lillebror "återfall", men de sammanfaller oftast med när han fått mycket strösocker och är mer aggressiv. Men det kan man ju göra något åt.
Radera