TEMA-inlägg: Hur det egentligen är att vara förälder med egen diagnos

Veckans tema hos neurobloggarna är: Att vara förälder med diagnos. Eftersom varken maken eller jag har någon diagnos, så är jag väldigt glad för att kunna presentera en gästbloggare. (Fler är välkomna - bara hör av er!) Missa inte denna kvinnas beskrivning av hur det är vara förälder med egen diagnos. Mycket intressant! Även om ingen här har diagnos, så känner jag igen mycket av det hon skriver....
-------------------------------------------------------

Jag kommer precis från ett möte med min arbetsterapeut. Vi är precis i uppstarten av vårt samarbete hon och jag. Jag berättade om alla punkter som är viktiga för mig just nu. Alla punkter som jag stridit för när det gäller min äldsta i nu lite mer än två år. Punkter som jag i dagsläget kan se hade varit bra om jag kunnat få hjälp till mig själv med, först. Då hade en del av det slit vi haft kanske varit lite mindre slitsamt.

Som hur gör jag när jag inte får kopplingen mellan min mans kommentar på morgonen att "det yr snö ute idag" till att jag och min dotter, hon som har diagnoser och stora hjälpbehov, behöver komma iväg tidigare på morgonen. Inte för att skotta bort snö från bilen, för just idag stod den inne, utan för att väglaget troligen är sånt att resvägen tar längre tid än normalt? 

Och hur gör jag när jag allt som oftast hör psykologer och kuratorer beskriva mig på de utbildningar vi går på när det gäller våra barn? De beskriver svårigheterna med kommentarer som "sådär som vi andra klarar av att tänka eller göra" med sådan självklarhet samtidigt som jag varje gång tänker, ”Hur då? Det gör inte jag.”

Hur ska jag klara av att lära mina barn att strukturera och organisera sina göromål när jag inte kan organisera mina egna? När jag varje dag inser att jag ligger steget efter och först när vi ska kliva ut genom dörren kommer på att jag 1: inte har borstat varken mina egna eller min dotters tänder (vi åker aldrig med båda barnen samtidigt), 2: inte har plockat fram varken dagens frukt, dagens yoghurt eller veckans medicin som ska med till skolan, 3: inte har tänkt igenom ordentligt om jag har med mig det jag själv behöver för en dag. ”Hur är det nu, ska jag åka hem efter lämning idag eller ska jag stanna i stan? Äsch, jag hinner ändå inte ta med något”.

Tiden sen vi förstod våra barns svårigheter inom det neuropsykiatriska spektrat (drygt två år) har lärt mig mer om mig själv på djupet än de tjugo år av personlig utveckling av mig själv lyckades göra.
 
Under tiden som både son och dotter har genomgått tillsammans fyra utredningar har även jag genomgått en utredning med ytterligare fördjupning då den första inte gav tillräckliga svar. 
Psykologen fick mig att känna det som att jag var girig och inte skulle ge mig utan en diagnos, som att det vore något dåligt med att få Aspergers eller en ADHD-diagnos när man är över 40 år. Eller som att jag inte var tillräckligt misslyckad för att kvalificera mig.

Bara att få frågan "kommer du inte att ge dig med mindre än att du får en diagnos?" gjorde att jag kände mig misslyckad. Jag kvalificerade mig inte som lyckad mamma då jag inte klarade eller orkade ta hand om mina två intensiva barn i tidig skolålder, trots att jag inte jobbat på flera år. Men jag kvalade inte heller in på skalan för att få en diagnos inom ADHD. Jag var helt enkelt för mittemellan för att platsa in på endera sidan. Snacka om misslyckad.

Nu blev det i alla fall en ADHD-diagnos till slut och jag förstår lite bättre varför det är och har varit så tufft att vara förälder till två impulsiva, hyperaktiva barn som har svårt med följsamhet. Mina egna paradgrenar är inte precis uthållighet eller flexibilitet. Jag vill ha det på mitt eget sätt, för jag tycker att det är det "bästa" sättet, men eftersom mina barn är små och fortfarande lär sig måste jag anpassa mig själv eftersom de inte kan det.

De första tjugofem åren av mitt liv var en enda stor anpassning för att vara andra till lags. Sen kom jag på att jag själv var viktig och då körde jag istället över min omgivning för att köra mitt eget race. Jag trodde att jag förverkligade mig själv. Efter några år kom jag till någon form av insikt och balans och jag träffade min man. Vi klarade oss rätt bra de de första åren tillsammans. Två självständiga vuxna som kunde leva ett rätt så kravlöst liv. Så kom barnen och jag slängdes åter tillbaka till ständiga anpassningar. Den här gången för att mina barn inte klarar av att anpassa sig till den normala normen och det krävs av omgivningen att anpassa sig till dem istället för tvärtom.

Men vart tar jag vägen med mig själv under tiden?

Tack för att du tog dig tid att läsa.

// Mamma till en son och en dotter inom och precis utanför spektrat.