How to talk so kids will listen and listen so kids will talk

För några år sedan så blev jag rekommenderad boken: "How to talk so kids will listen and listen so kids will talk" av Adele Faber och Elaine Mazlish. Jag har rätt många bra böcker i min bokhylla som väntar på att läsas, men jag plockade upp denna eftersom jag vill förbättra min och lillasysters relation. Hon behöver extremt mycket kontakt med mig, och ibland är det svårt att möta detta behov. Hon skriker och skäller på mig om jag är det minsta ur gängorna och inte orkar hänga med i svängarna med vad hon säger eller vill göra. Jag behövde helt enkelt lära mig att ta henne på rätt sätt och att lyssna på henne på rätt sätt. Och efter att han läst den, så kan jag bara konstatera att det var väl investerad tid. Vår relation har verkligen blivit bättre.

Boken kom ut 1982 första gången, och jag känner igen mycket av tankarna i den. På många sätt så känns den som en föregångare till Ross Greens CBS ("Collaborate Problem Solving"). Den är skriven för alla föräldrar, om barn i allmänhet, alltså inte speciellt inriktad mot NPF. Boken är amerikansk och bitvis lite pratig, men det gör inget. Det gör den lättläst och det är bra med många konkreta exempel. Det finns även serier för ökad tydlighet. Den var absolut läsvärd och de tips jag fått är värdefulle, även om jag kunde mycket sen tidigare. (Kunskaperna och forskningen om barn har tack och lov utvecklats och spridits sen 1982.)

Jag tänkte berätta för er om de tankar och tips som jag tyckte var allra bäst:

* Författarna rekommenderar att man främst lyssnar och godkänner barnens känslor. Rätt självklart egentligen. Det som man ofta gör fel, är att man försöker göra barnen glada genom diverse kommentarer. Ibland så vill inte barnen bli glada. Det blir istället en börda. "Jag mår dåligt/är ledsen och nu måste jag bli glad för mammas/pappas skull."

"I´ve just begun to realize what unnecessary pressure I´ve been putting myself under to make sure my kids are happy all the time. I first became aware of how far-gone I was when I found myself trying to scotch-tape a broken pretzel together to stop my four-year-old from crying. I´ve also begun to realize what a burden I´ve been putting on the children. Think of it! Not only are they upset about the original problem, but then they get more upset because they see me suffering over their suffering. My mother used to do that to me and I remember feeling so guilty - as if there was something wrong with me for not being happy all the time. I want my kids to know that they´re entitled to be miserable, without their mother falling apart."

Där skulle man kunna nämna affektsmitta - att det gör saker värre om man själv blir ledsen. Och när det gäller barn med autism - visst lagar man ofta konstiga saker för att allt ska vara "Exakt, EXAKT likadant som innan." Ofta finns inget annat alternativ..... (En pretzel är en stor, salt, mjuk kringla förresten.) Men det är ändå kloka ord att man inte behöver ha kravet på sina barn eller sig själv att de ska vara lyckliga hela tiden. Samma sak gäller när man frågar barnen om de har haft kul. Det kan upplevas som press att ha kul. Ibland är livet skit, och det bara är så. Man måste få ha rätt att må dåligt ibland.

"I've made a tremendous discovery in this group. The more you try to push a child´s unhappy feelings away, the more he becomes stuck in them. The more comfortably you can accept the bad feelings, the easier it is for kids to let go of them."

Det är bättre då att sätta ord på känslan. T ex: "Ja, jag ser att du är tokarg. Det måste vara skitstörigt när...."

"All feelings can be accepted. Certain actions must be limited."

* Ett gammalt knep nämns: Att man kan skriva upp barnens önskemål, så känner de mer att de blir tagna på allvar. Sen behöver man inte uppfylla alla önskningar.... Men man har lyssnat!

* Det är smart att beskriva det man ser och vad som är problemet, istället för vem som gjorde vilket fel.  T ex säg hellre: "Glaset gick sönder. Vi behöver en sopborste." istället för "du tog sönder glaset". Det är lättare för barnen att fokusera och hjälpa till när de hör ordagrant vad problemet är och hur det löses, istället för att bli klandrade för något som de redan vet att de gjort. Däremot så kan man gärna berätta sina känslor: "Jag blir rädd när det ligger vasst glas på golvet." Det är viktigt att lära barnen hur man gör för att ställa allt till rätta igen. Så de bär det med sig det i livet. "Visst man klantar till det ibland, men man kan också ställa saker till rätta igen."


* Barn vill snarare att man beskriver vad de gjort eller vad man ser ("titta du har målat ett rött hus, vår bil, en sol och en stor skog"), istället för att bara ge beröm ("titta vad fint du har målat"). När man tänker på det, så blir ju samma beröm dag ut och dag in, ganska platt.... Barnen vill ofta dela sina upplevelser med oss, inte få en bedömning. Om man intresserar sig och beskriver, så känner sig barnet nöjt med sig själv ändå.

* Samma sak gäller med städning. Om man beskriver vad de gjort i detalj, så blir det roligare än om man bara säger att de varit duktiga. Fast på slutet kan man summera det man sagt med ett positivt ord.

"You sorted out your pencils, crayons and pens, and put them i separate boxes. That´s what I call ORGANIZATION!"

* Ett tips är att låta barnen själva besvara de frågor som de frågar om. ("Vad tror du själv?") Ofta har de själva tänkt ut ett svar, som är en bra utgångspunkt för diskussionen, och man kan hjälpa dem tänka vidare på frågeställningen. (Processen är det viktiga, inte svaret. Och man kan ju alltid berätta rätt svar sen när man tycker det är läge.) 

* Ett annat tips i boken, som låter perfekt för många autistiska barn, är att göra ett schema för vilka kläder man ska ha på sig vid olika temperaturer. Så sätter man upp en utetermometer som barnet själv få titta på för att se vilka kläder som behövs.

Nu har jag raskt gått vidare till författarnas andra bok: "Siblings without rivalry". Får hoppas att den kan ge något, den med....