Seriesamtal - om 3-sekunders-"regeln"

I morse pratade jag med logopeden på barnhabiliteringen. Det var för att stämma av hur det går för oss. Samtalet gav mig flera nya tankar. Bland annat att vi ska göra lite fler seriesamtal för M, för att förklara sociala situationer.

Jag gjorde följande två idag, för att A) beskriva en vanlig situation som tyvärr inträffar här hemma (och säkert i skolan) och B) hur M kan göra istället.

A. Vad som blir lite tokigt
1. Mamma och pappar har ett viktigt samtal om något. M kommer in och tänker på kungafamiljen (ett nytt intresse) och vill verkligen säga något om det.
 2. M kan inte vänta och pratar högt och rätt ut och då "krockar orden".
 3. Mamma och pappa börjar tänka på kungafamiljen istället för det viktiga som de diskuterade. De blir arga och irriterade. (Ja, tyvärr blir vi det. Absolut inte varje gång, men det är de gångerna då vi blir det som M minns och som vi behöver förklara.)
4. M blir ledsen och springer iväg. Mamma och pappa försöker fortsätta det viktiga samtalet. (Och blir också ledsna, men det behövde jag ju inte lasta M med.....)

Det var lite svårt att göra detta seriesamtal, för jag tycker att det delvis skuldbelägger M. Men jag vet inte hur jag ska lära honom de sociala koderna om jag aldrig får berätta vad som blir tokigt. Det är förmodligen bättre för honom att jag berättar det för honom, än klasskamraterna. Men självklart ska fokus vara på hur man gör rätt. Och självklart ska han få mycket beröm de gånger då han lyckas.



 B. Hur M kan göra istället
1. (Samma start) Mamma och pappar har ett viktigt samtal om något. M kommer in och tänker på kungafamiljen och vill verkligen säga något om det.
2. M går in i rummet och väntar. Han lyssnar om mamma och pappa pratar. Om de gör det så väntar M lite till.
3. När mamma och pappa båda tystnat, så räknar M till tre. När det varit tyst i 3 sekunder, så kan han börja prata utan att riskera att orden krockar. Då har mamma och pappa pratat färdigt (eller tagit en paus för att M vill ha uppmärksamhet).
4. M berättar det han ville berätta och mamma och pappa kan lyssna. Alla är glada.

Jag tänker så här: M har väldigt svårt att läsa de sociala koderna, då främst när han kan bryta in i ett samtal. Om han räknar till tre, så lyckas han i majoriteten av fallen. Kanske inte i alla fall, men det är kanske inte nödvändigt heller. Det finns det nog ingen människa som gör. Vi alla kan ju bli lite ivriga ibland och råka avbryta en konversation.

Nu återstår att se om det här fungerar.