Translate

måndag 10 februari 2014

Tema samarbete

Mina söner har haft ett antal olika resurser och övriga pedagoger. Varje gång jag hälsar på någon ny, brukar jag säga:

"Passa på att fråga oss föräldrar så mycket du kan. Ingen fråga är för dum. Om du undrar något så finns det alltid en anledning till att du vill fråga. Vi vill ha de frågorna, så vi kan hjälpa dig ta hand om vårt barn på bästa sätt. Även om du har mycket erfarenhet sen tidigare, så är det ingen som kräver att du ska kunna allt om M/lillebror. Varje barn med NPF är unikt. Vi tycker själva att det är svårt ibland. Och ibland så dyker det upp situationer som är väldigt svåra att lösa, men när vi föräldrar och pedagogerna slår våra kloka huvuden ihop och funderar en stund så löser vi faktiskt det mesta."

Det brukar tas emot tacksamt. Och kommunikationen är därefter öppen och avslappnad. Vi får faktiskt många frågor. Och inte bara från sönernas pedagoger. Vår öppna attityd brukar sprida sig. Pedagoger från andra klasser och avdelningar brukar komma fram och växla några ord. Ofta är det uppmuntrande och berömmande ord, men också med viktiga frågor kring sönerna, eller rent allmänt om barn med särskilda behov.

Det är egentligen rätt självklart att alla vuxna bör bilda team kring barnet. Men ändå i praktiken så svårt. Många vuxna har prestige. Jag brukar tänka att vi är alla experter på vårt eget, men måste rådfråga varandra inom varandras kompetensområden. Pedagogerna är inte experter på mina barn, på samma sätt som jag är som har haft dem hela deras liv. Och jag är ingen rutinerad pedagog. Ingen rektor. Osv. Det är så tråkigt att höra att vuxna ofta hamnar i ett låst läge. När ena eller båda parter kastar skit på varandra, oftast för saker som ingen kan rå för. Som ÄR barnets funktionshinder.

Vi har förmodligen en väldig tur. Ms pedagoger är underbara. Allihopa. Resursen har varit fantastiskt. Liksom klassläraren. Liksom de flesta vikarier. De lärde sig snabbt att vi föräldrar kunde underlätta deras jobb och allas tillvaro i skolan, så de suger åt sig allt de kan. Och vi föräldrar får många bra tips tillbaka.

För lillebror var det initialt lite trögare. Det var förmodligen för att han är väldigt högfungerande. Lätt att missa. "Faller inom normalspektrum" sa de länge på dagis fastän jag hade insett vad dragen berodde på sedan länge. (Jag förstår att det var svårt för dem, för lillebror är väldigt högfungerande. Men tack vare att jag redan hade M så förstod jag.) När lillebror sedan fick sin autismdiagnos, så blev de förvånade men släppte precis all prestige.

"Vi har kommit på att vi ska lyssna mer på er föräldrar. Ni har redan gjort det här med ett barn."

Man tackar och bockar. (Och släppte all tidigare besvikelse på att de inte hade lyssnat.) Sen dess har lillebror haft det oförskämt bra på dagis. Samarbetet tog fart. Och vi fick dessutom igenom specialkost, vilket haft enormt stor effekt på lillebror, till det bättre.

Det kom en ny pedagog till lillebrors avdelning, när vårt samarbete hade blivit riktigt bra. Han hade tidigare jobbat med barn med särskilda behov. När han kom med i vårt "team" så blev han mycket entusiastisk. Han erfarenhet sen tidigare var:

"Det spelar ingen roll hur mycket resurser skolan ger ett barn. Har man inte föräldrarnas stöd, så får barnet det ändå inte bra."

Det var chockartat att höra. I min värld så kan bra pedagoger göra väldigt mycket för barnen även utan föräldrarnas stöd. Men jag förstår att det inte var så han menade. Det var det här med samarbete, eller avsaknaden av samarbete. "Ett plus ett blir sju" vid samarbete, eller något sånt. Tillsammans är vi betydligt starkare. Men när samarbetet inte funkar, så blir "ett plus ett" i bästa fall två. Och det räcker oftast inte för dessa barn.

Andra temainlägg om samarbete hittar ni här:
https://www.facebook.com/pages/Neurobloggarna-F%C3%B6lj-v%C3%A5ra-temaveckor/111575532334914

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar