Olydigt guld och för många gosedjur

Vi har länge jobbat på att förbättra sönernas mentaliseringsförmåga genom att använda logik. Mentaliseringsförmåga är förmågan att förstå hur andra människor tänker och känner. Ett annat ord är inlevelseförmåga. Båda sönerna har haft lite svårt med detta.

Vi har vänt på situationer med ord och logik. Bytt roller. Eventuellt bytt ut vissa ord. T ex:

"Vad hade du tyckt om lillasyster hade tagit dina gosedjur och kastat iväg?"

"Vad hade du tyckt om du hade ramlat och gjort dig illa, och vi andra hade skrattat åt dig för att det såg så lustigt ut?"

Nä, det hade kanske inte varit så roligt......

Det här enkla knepet - ni vet att omformulera händelsen och byta roller, har visat sig vara fantastiskt. Just det steget är tydligen svårt för dem. Inte direkt att ta det steget, utan att komma på att de ska ta det steget.

Vi har nött in detta i stort sett så ofta det varit läge. Det är ju viktigt och ofta nödvändigt för stunden för att reda ut konflikter mellan barnen.

Igår så frågade jag barnen om vi inte kunde ge bort några gosedjur till kusinerna. Vi har verkligen för många. De dräller runt i hela huset. Och barnen leker inte ens med alla. Men lillebror blev skitsur på mig och sa:

"Nej det vill jag inte! Det hade känts för mig, som det hade känts för dig att ge bort mig."

Ojdå! Det var tydligt och lätt att förstå. En underbar kommentar som visar att:
1) Han kan vända på rollerna t o m åt mig, för att förklara hur han känner med ett konkret exempel
2) Han vet hur värdefull han är för mig. :)

Så vi ger inte bort några gosedjur.... Möjligtvis åker några stycken undan på vinden ett tag, för att se om de saknas. Men vi får se. Ingen har dött av för många gosedjur. Föräldrarna får jobba med sig själva istället.... (och röran)

I morse var lillebror väldigt bångstyrig. Han samarbetade inte alls när jag skulle klä på honom. Så jag sa:

"Hade du velat ha olydigt guld? Det är så det känns för mig just nu."

Lillebror flinade fundersamt och tänkte efter. Han älskar ju guld. Och något olydigt guld ville han verkligen inte ha. Så han förstod mig, åtminstone tillfälligt, och stod stilla.