Som i filmen "Fåglarna"

En kvinna jag kommit i kontakt med berättade om sin verklighet för mig, om sin annorlunda perception. Hon har fått diagnos autism som vuxen. Hon skriver att hon har svårt med syn-och hörselintryck och inte kan bedöma avstånd, dvs varifrån det låter. Intrycken kommer nära inpå henne och hon känner sig attackerad av allt som rör sig och låter.  Detta gör att hon känner skräck för att vistas utomhus, i affärer, på gymmet osv. Paradoxalt nog har hon vistats utomhus en hel del, för hon har missbrukat droger och alkohol och bott på gatan. Numera är hon drogfri och kämpar för att få ett bättre liv.

För att människor ska förstå henne så brukar hon jämföra med Hitchcocks film "Fåglarna", och berätta att alla de här intrycken är som fåglarna i filmen. Flyger de inte på henne så sitter de och väntar på att göra det. Det kan också gå så långt att hon hamnar i en psykos, om hon varit under för mycket stress under en lång tid. Jag är inte förvånad, för det låter som terror i min öron. Terror från ens egen hjärna, som spelar en ett spratt om och om igen, när ett nytt intryck dyker upp.

När jag hör hur hon upplever sin verklighet, så förstår jag verkligen att hon testat vad man brukar kalla att "självmedicinera", dvs använda droger. Jag funderar på om jag själv hade stått ut med att ha det så där, utan att falla för frestelsen någon gång. Förmodligen inte. Jag hade förmodligen varit så desperat att jag hade testat vad som helst för att få lite lugn och ro i min själ. Nu menar jag inte att droger är lösningen. Åh, nej som alkoholistdotter vet jag mycket bättre än så. Jag menar att det är en FÖRKLARING till varför hon började och kanske t o m fortsatte.

Hon undrar hur hennes liv hade varit om hon hade fått en diagnos, hjälp, förståelse och uppmuntrande ord tidigt i livet, istället för skäll, suckar, anklagande ord och att bli behandlad som luft. Ja, det undrar jag också. Hennes mamma har kallat henne arbetsskygg, lat, knäpp och skrikit: "Va fan är det med dig?" åt henne. Jag har själv lust att skrika samma sak tillbaka till hennes föräldrar, som missat att förstå så viktiga saker om sin dotter och som aldrig kämpat för henne och haft "viktigare" saker för sig. Vad är viktigare än ens barns välmående? Jag inbillar mig att det kräver mer energi att blunda och förneka, än att se och hjälpa sitt barn.

Så hon har fått kämpa ensam, utan stöd från sina föräldrar. När hon var 12 år gjorde hon sitt första självmordsförsök. Men hon skriver att hennes önskan att leva alltid varit starkare än att dö, förutom vid den tidpunkten. Hon vill leva och skriver: "Jag önskar jag fick leva någon gång, inte bara överleva hela tiden. Jag är ju lite över 40 år nu och har väl senaste åren fått glimtar av hur det känns att leva och det har varit en skön känsla som jag aldrig förut känt. Hoppas att det inte bara blir glimtar av det i framtiden.... även om det nu är väldigt tungt och framtiden känns....ja...som att det blir fortsatt kämpigt." Ja, det är bara att stämma in i hennes förhoppningar....

Vilket människoröde, tänker jag och frågade henne NÄR hon "lever" och fick detta till svar: "Hmm...tycker det är svårt att veta vad exakt. Men när jag kan gå ut utan att känna skräck. När jag kan koncentrera mig och fokusera totalt på en grej tex träning, eller släktforskning eller fotografering. När jag upplevt dessa glimtar tror jag det varit så att det funnits en eller några personer runt mig som stöttat mig. Personer som INTE ger sken av att veta allt och att veta bättre än mig utan personer som respekterar mig och är mer lyssnande än att komma med råd." TÄNKVÄRT, ELLER HUR?! (Och det är alltså hennes perceptionsstörning, som gör att hon känner skräck när hon går ut.)

Jag kan ju inte annat än skriva, att jag verkligen hoppas att hennes liv blir mycket bättre i framtiden, än vad det varit hittills. Jag kommer tänka på henne nästa gång jag möter en knarkare, pundare eller uteliggare. För jag har ingen aning om varför den människan hamnat där. Jag har ingen aning om vilka saker den människan har kämpat med i sitt liv. Den människan kanske har kämpat 10 gånger mer än mig och ändå hamnat där. Inte för att jag dömt dem innan, eftersom jag inte känner dem, men tänk om flertalet av dem är autister? Jag ryser åt tanken. Hur hjälper vi i så fall dem att bryta den onda cirkeln?

Och självklart har jag fått ett nytt perspektiv på Ms annorlunda perception. Är det som i "Fåglarna" för honom när det blir "cello-högt" eller när han ser en ko-döskalle?

PS. Hon har gett sitt medgivande till detta inlägg