Min pappa är verkligen aspergare och tyvärr aktiv alkoholist

Min pappa var här i början av månaden och hjälpte mig med lillebror och lillasyster när dagis var stängt. Som jag berättat innan, har han varit tvångsvårdad i 6 månader för sitt alkoholmissbruk. När han var här var han sliten, men nykter och verkade under omständigheterna må bra. Andra morgonen han var här, var han så glad och sa att han mådde bättre än han hade gjort på länge. Det kommer jag aldrig glömma. Han sov bra för en gång skull och var så glad för att umgås med sina barnbarn, som han inte träffat på ett år. Nu när han trillat dit igen efter 2-3 veckor i frihet (suck!), tänker jag att jag kanske precis bara fått låna honom från döden, en kort stund, innan hans kropp ger upp.

Ja vi får se vad som händer, men för M gjorde det stor skillnad att morfar hälsade på. M ville umgås med honom hela tiden. Och han ville försäkra sig om att det inte skulle dröja lika länge tills nästa gång han kom på besök. Mitt lilla M-hjärta, hur ska jag kunna förklara att morfar dricker nu igen och att jag inte vet när (om) han kommer hit igen? Men jag tänker i längden, att det är bra för M, att ha träffat sin morfar så han minns honom. Mycket tveksamt om lillebror kommer minnas honom. Ja, och lillasyster är ju bara två. Jag minns inte min farfar, som dog hastigt när jag var 4 år, och det har jag alltid tyckt varit väldigt tråkigt. Att inte ha något intryck av hur han var som person. Min farfar är bara "blank" för mig.

För mig var det helande att få träffa min far, EFTER att ha kommit till insikt om att han är aspergare. Att få träffa honom, gjorde mig helt säker. Det gick från att vara ett väldigt starkt antagande till en absolut sanning, i mitt huvud. Alltså, han var så aspig, när han var här, att jag gick och smålog för mig själv. Inte på något elakt sätt, utan för att jag fått sinnesfrid. En förklaring till varför han är som han är. Och det är helt okej! Han är en väldigt typisk aspergare. Inget fel med det!

Exempel på aspiga saker var att han pratade MYCKET om hur viktiga listor och struktur i vardagen, är för honom. Jag höll med och uppmuntrade honom att skaffa sig fler listor, f a på positiva saker i hans framtid. Han har länge pratat om att skaffa en hund, som ska heta Angie (=ängel), och nästan lika länge har jag varit emot det. Jag har tänkt på hunden och vad som händer med den om/när han trillar dit igen. Men efter att ha läst på Autism & Aspergerforum hur bra många aspergare mår tillsammans med hundar, och efter att ha sett att pappa var nykter och mådde bra, ändrade jag mig till slut och var för att han skulle köpa hund. Jag har också kommit på att hans grannar säkert skulle höra och hjälpa en ylande hund. Men han hann inte skaffa någon innan han trillade dit.

Ett annat exempel på något aspigt han gjorde var när han sa till mig, andra dagen han var här, halvt på skämt: "Jag väntar på att M och 'maken' ska komma hem, för dig är jag ju lite trött på." Jag kanske övertolkar, men ärligheten och att bli trött på sin dotter så fort efter att inte ha setts (i nyktert tillstånd) på ett år, är två aspiga egenskaper. Eftersom jag insett detta nu äntligen om min far, tog jag inte alls illa vid mig utan skrattade bara åt kommentaren. Han är som han är och det är okej. Jag tog inte åt mig. Jag vet ju att han älskar mig och har längtat efter att få träffa mig. Han kan inte hjälpa att han snabbt blir trött på mig.

Och det var uppenbart att han inte kan läsa de sociala koderna, dvs han förstår inte riktigt när han ska prata och när det är bäst att låta bli p g a hur barnen är. Bl a skulle han berätta en historia mitt under lillebrors utbrott. När jag var yngre har jag många gånger irriterat mig på honom och tänkt att han som är så smart borde begripa om han verkligen ansträngde sig. Så fel jag hade! Han förstår verkligen inte hur mycket han än anstränger sig. Denna gång lyckade jag hejda min irritation och sa bara: "Inte nu pappa, jag måste ta 'lillebror'." Usch, tänk så omgivningen klandrat honom för detta. Så fel! Han kan verkligen inte hjälpa det och hade behövt fler vänliga kommentarer istället för snäsande. Det har varit sten på börda för honom.

Och dagen innan han skulle åka hem, ville han diskutera vilken buss han skulle ta för att hinna med tåget. Också vid helt fel tillfälle. Jag sa att vi fick ta det sen, och att om det inte gick någon buss, så skulle vi köra honom istället. På något sätt skulle han komma med tåget. Det nöjde han sig inte med utan frågade igen några gånger till, vid fel tillfälle då också. Det är sällan 'rätt tillfälle', med dessa tre barn, till hans försvar. 'Rätt tillfälle' = då barnen sover, och det sa jag till honom sen.Tydlighet är viktigt! Och ytterligare ett exempel på när listor är bra: När en autist tar upp något vid fel tillfälle, skriver man upp det på att-göra-listan eller att-diskutera-listan, eller vad man har, och så ser man till att verkligen komma ihåg att göra detta och i detta fall skriva ner en busstid på ett papper. Strunt samma att man själv tänker att man nog ska försöka köra sin gamle far till stationen, i första hand. En busstid på ett papper ger trygghet!

Innan han åkte härifrån lovade han mig att läsa på om asperger. Jag pratade mycket med honom om detta och förklarade hur jag tänker: Att det är en personlighetstyp och att långt ifrån alla med denna personlighetstyp blir funktionshindrade inkl honom, men att svårigheterna är bra att känna till, bl a så man fortsätter med sina listor. Jag hade tänkt att denna insikt kanske även hade gett honom lite sinnesfrid och tagit en del bördor från hans axlar. Så tråkigt att han inte hann dit. Ja, lika bra att erkänna att jag är helt förkrossad just nu. Kan jag vara annat?