Smärta - "Upp igen!"

Många autister har en annorlunda smärtupplevelse. Vissa upplever smärta väldigt starkt, t o m så att en kram kan göra ont. Andra har, liksom maken, hög smärttröskel. Han kan borra i tänderna utan bedövning. Han tar bara bedövning om han ska dra ut en tand. Å det gör han delvis eftersom han hatar sprutor. Både maken och M säger att de känner när vätskan sprutas in och att det spänner obehagligt. M säger att det känns som att man sprutar in tvål med en tops. Jag själv känner bara sticket och kanske att det är lite varmt, ömt och spänner lite efteråt, men jag känner absolut inte att något sprutas in.

När jag hör sådana saker så blir jag väldigt ödmjuk inför andras upplevelser. Vem vet hur någon annan upplever världen, egentligen? Å jag säger aldrig: "Äh, upp igen! Det var inte så farligt!" till mina barn när de slår sig. För jag vet ju inte hur de känner och upplever det. Jag håller om dem istället, och låter dem gråta färdigt i sin takt. De har rätt till sina känslor. Jag blir så arg när jag har vuxna säga så till barn. Totalt kränkande. Tänk om man själv ramlade och det gjorde rejält ont och en förbipasserande sa: "Äh, upp igen. Det såg inte så farligt ut." Hade man inte blivit arg och känt sig kränkt då?! Och om vi lär dem ignorera smärta, är det kanske inte så konstigt om de hoppar ifrån träd och bryter armar och ben, när de blir äldre?

Någon kanske tänker: "Hur ska då barnen lära sig vilken smärta som är farlig och vilken som inte är det?" Jo, de ser det i våra ansikten och märker det på vår reaktion. Är man bara lugn och trygg märker barnen att det inte var något farligt. Och har man ett barn som M, som har svårt att se ansiktsuttryck, får man säga det istället: "Ja, det där gjorde jätteont, men det läker tills imorgon. Det är inget farligt." Förresten, ska man självklart säga så till alla barn. Bejaka smärtan, men förklara att det inte var farligt.