Rätt förväntningar och positiv förstärkning

Idag var det ADHD-kurs igen. Mycket nyttigt! Vi gick igenom hur man hjälper sitt barn att fungera bättre i vardagen. Bl a så pratade föredragshållarna om positiv förstärkning. Det är lätt att man som förälder bara ser och anmärker på felen, istället för att ge beröm för det som är bra. Det är ju lättare att märka en jacka som ligger på golvet, än en som ligger upphängd, där den ska vara. Det är som när jag var mammaledig och maken kom hem från jobbet och hittade en bajsblöja som jag hade glömt kvar i badkaret, och gnällde högljutt om den. Han såg ju inte resten av dagens förbrukade blöjor ca 5-10 stycken, som jag slängt i soptunnan.

Det som gjorde störst intryck på mig, är varför vi inte ska ge någon negativ kritik alls. Det är för att det helt enkelt inte fungerar. Vill man förändra situationen på lång sikt ska man alltså bara ge beröm och ignorera det som är dåligt, eller i alla fall be snällt att de t ex ska plocka upp kläderna i hallen, och då avsluta med något positivt som "Bra!". Om jag går till mig själv. Hur reagerade jag när maken kom hem och gnällde på den kvarglömda blöjan? Jo, givetvis blev jag skitsur och tänkte att den där blöjan kan han väl gå och slänga själv. Och inte blev jag motiverad att göra det fint tills han kom hem nästa dag.... Det kändes faktiskt ganska kränkande, eftersom jag tyckte att jag hade ansträngt mig maximalt under dagen. Han borde haft lite överseende. Kanske är det så för våra barn och ungdomar med ADHD/Autism känner, när det kommer hem efter en lång ansträngande skoldag, och får negativ kritik för någon (enligt dem) småsak? Och då är det risken att man startar en ond cirkel, för om man bara kritiserar dem, så struntar de kanske i allt. Kan man inte få uppmärksamhet för att man är duktig, kan man i alla fall väcka lite känslor hos mamma och pappa på annat sätt, om än negativa. Allt annat är bättre än att bli ignorerad. Som jag brukar säga: "Kan man inte vara bäst, kan man vara bäst på att vara värst."

En mamma påpekade att man ska ha rätt förväntningar när man kliver innanför dörren. Intala sig själv att: "Hemma hos oss är det alltid stökigt. Det är bara så det ser ut." Så blir man glad för de saker som ligger på rätt ställe istället.

En annan mamma tipsade om ett knep att försöka hitta något positivt eller komiskt, i situationen. Om t ex det ligger en massa kläder i hallen, kan man tänka: "Det måste finnas en naken människa någonstans här hemma." Kanske t o m säga: "Vem är det nu som är naken-fis?" Känn efter lite. Visst tar det udden av det arga man känner?